Legolama

Han såg på henne, och sedan så ropade han upp henne på scenen. Hon stod lyckligt bredvid honom och såg på medan han sjöng. Han vände sig mot henne och sjöng till henne, och hon trodde inte att det fanns någon lyckligare person i hela världen. 

Han såg på henne hela tiden medan han sjöng. Det var hennes favoritlåt, och hon var lycklig över att hon fick stå där medan han sjöng. Hon ville inte att låten skulle ta slut, men till slut så gjorde den det.

När den var slut så såg han på henne. Hans bruna ögon såg in i hennes blåa, och han strök henne över det blonda håret. Hon vågade knappt sträcka fram handen och stryka hans bruna hår, men hon lyckades. Han log mot henne, och sedan så vände han sig till publiken igen.

–        Jag har varit i många olika länder, men jag har aldrig någonsin sett en så hör vacker flicka förut, sa han.

Hon var överlycklig. Inget kunde förstöra det här ögonblicket…

… förutom väckarklockan.

Nelly sträckte ut sin arm och stängde av väckarklockan, och sedan så sträckte hon på sig. Hon såg på nattduksbordet. Där, i en ram med hjärtan, så fanns det en bild på Justin. Justin, som hade varit hennes idol länge. Justin, som hon var kär i.

Nelly slöt ögonen och tänkte på drömmen. Hon önskade att verkligheten kunde vara så. Att Justin en vacker dag skulle kalla upp henne på scenen. Hon skulle gå upp dit utan att tveka, och sedan så skulle Justin säga att hon var den vackraste tjejen i hela världen. Det skulle vara perfekt.

Men Nelly visste att det var omöjligt. Justin bodde i Amerika, medan hon bodde i Sverige, och hon skulle aldrig få träffa honom, det var hon säker på.

–        Upp med dig, ropade hennes mamma.

Nelly suckade och reste sig från sängen.

–        Jag kommer, ropade hon tillbaka.

–        Det är bäst det. Skolan börjar snart.

När Nelly hade kommit ut ur rummet så gick hon in i köket och började göra i ordning frukost.  Hon bredde Nutella på två mackor som hon lade på ett fat, och sedan så tog hon ut juice från kylen och hällde upp i ett glas.

Medan hon åt så drömde hon om Justin, och hon drömde medan hon dukade av och satte in disken i diskmaskinen.

När hon gick till skolan så lyssnade hon på hans musik i sin iPhone, och hennes kärlek växte för varje ton och varje ord som han sjöng. Hon nynnade, och om det fanns personer som vände sig om när hon gick så brydde hon sig inte om dem.

Väl framme vid skolan så träffade hon sina vänner, och när första lektionen började så gick de suckande in.

Nelly satt hela lektionen och dagdrömde, och när den äntligen var slut ur så gick hon lättad ut ur klassrummet.

Då så. Nu har ni läst utkastet. :) Säg gärna vad ni tycker. :)

Eftersom ändringarna i berättelsen mest är detaljer så känns det onödigt att lägga upp hela den ändrade verisonen, så här följer en sammanfattning av ändringarna:

Vi får veta att Meikos älskade blev dödad på grund av drottningen.

Vi får veta att Meiko redan innan avrättningen misstänkte att det var Len som dödades, och inte Rin.

Meiko känner sig eländig efter avrättningen eftersom hon inte känner sig så mycket bättre än drottningen eftersom Len var oskyldig.

Rin följde med till det andra landet när alliansen förhandlades fram, och därmed så såg hon mötet mellan Len och Miku.

Kommentera gärna och säg vilket som är bättre, orginalet eller bearbetnigen. :)

///

Sabina

Len öppnade långsamt ögonen. Han trodde att han bara skulle se ljus, men han såg träd, och han kunde inte orientera sig. Han visste bara att han halvlåg och lutade sig mot något.

Plötsligt så hördes skrik och ett skratt. Han lyfte lite på huvudet och fick syn på en person med långt grönt hår som skrek åt en person med blått hår.

–        Skulle det där vara kul? Du hällde en glass innanför min tröja, Kaito. Det är inte kul, sa hon.

–        Ta det lugnt, Miku. Det var bara ett skämt.

–        Ett skämt? Jag ska visa dig ett skämt!

Len hörde ett skratt.

–        Ska du slå honom med en purjolök? hördes en röst, och Len fick syn på Meiko.

–        Har du något annat förslag? Ska jag ta en av dina flaskor och slå honom med den?

Kaito skrattade och tog tag i Miku bakifrån.

–        Det är bra. Visa henne var skåpet ska stå, skrattade Meiko.

Sedan så såg hon på en punkt precis bredvid Len.

–        Sover han fortfarande? frågade hon.

–        Jag tror det, svarade en välbekant röst.

–        Jag kan slå till honom så vaknar han säkert. Han måste vara döv som kan sova när Miku och Kaito bråkar.

–        Nej tack, din lilla rebell, mumlade Len.

Meiko såg på honom.

–        Vad kallade du mig? frågade hon och skrattade.

–        Rebell, sa Len och skrattade till.

–        Rebell? Nog för att jag slår till folk lite då och då, men jag är ingen rebell.

Len skrattade till.

–        Jag hade en dröm där du var en rebell, sa han.

–        Vad gjorde jag då? frågade Meiko och lyfte på ena ögonbrynet.

–        Du ledde en revolution mot en drottning för att hon hade vägrat att sänka skatterna, och din familj hade dött på grund av det.

–        Låt mig gissa. Rin var drottningen och du var hennes trogne tjänare. Tro inte att jag inte vet hur du tänker, Len Kagamine, sa Meiko, och ett skratt hördes precis bredvid Len.

Rin lutade sig framåt så att hon såg på Len, och hennes leende var större än hon någonsin hade trott att det kunde bli.

–        Du har rätt. Rin var drottningen, sa Len, och Rin strök honom över håret.

–        Och du var min trogne tjänare? frågade hon.

–        Din mest betrodde.

–        Var jag och Kaito också med? frågade Miku, som hade ställt sig med Kaito mittemot Len.

–        Du var en vacker flicka, Miku, och Kaito var en prins som blev kär i dig, sa Len, och Rin skrattade.

–        Naturligtvis, sa hon.

Miku himlade med ögonen, och alla skrattade.

–        Så jag var en vacker flicka, Kaito var en prins, Meiko var en rebell, Rin var en drottning och du var en tjänare? sammanfattade hon.

Len nickade, och hon skakade på huvudet. Sedan så såg hon på Rin.

–        Jag tror att det är dags att börja gå hemåt. Eller vad säger ers majestät om den idén? skrattade hon.

Alla skrattade, och Rin, som hade rest sig upp, sträckte ut sin hand mot Len. Han tog tag i den, och hon drog upp honom på fötter.

När de började gå så såg Len på det stället där han hade vaknat. Han kunde inte riktigt minnas att han hade lagt sig där och somnat.

När han såg närmare på platsen så såg han ett stort hål precis bredvid trädet, och ett svagt ljussken syntes genom det hålet. Det blev svagare och svagare, och till slut så slocknade det helt. Len visste inte om han inbillade sig eller inte, men han tyckte att han såg ett litet ljussken som långsamt steg upp från hålet, och han hörde en svag sång.

Len log och vände sig om. Han höll fortfarande i Rins hand, och hon pratade glatt med alla de andra. Len föll snart in i diskussionerna, och de pratade och skrattade medan de gick hemåt.

Len kände ingenting. Han låg på golvet i ett mörkt rum och bara stirrade rakt framför sig. Han kunde knappt röra sig, och han slöt ögonen.

–        Len, hördes en röst viska.

Len försökte att lyfta på huvudet, men det kändes helt förlamat. Han kunde inte ens röra läpparna och prata. Han slöt ögonen igen, och när han öppnade dem så försökte han återigen röra sig. Han lyckades den här gången, och han reste sig upp. Han såg upp mot taket och såg ett stort hål.

Rösten hördes igen, men den här gången så viskade den inte, utan pratade vanligt. Len kände igen den. Det var Mikus röst.

–        Det är alltid pojkarna som syndar. Det är inget nytt. Du visste priset för dina synder, men du fortsatte. Du kommer för alltid att vara skild från mig på grund av det som du har gjort. Du kommer aldrig att komma ut härifrån, sa hon.

Len föll ner på knä och satte händerna för huvudet. Minnen forsade över honom, och han önskade att han kunde gå tillbaka i tiden. Tillbaka till innan han hade blivit beordrad att döda Miku och alla i det landet.

Det var för Rins skull som jag gjorde det, tänkte han.

Han såg på sina händer och upptäckte att han hade röda handbojor på sig.

Det är färgen av blod som spills, eller som har spillts, tänkte han.

Han såg ner på sina fötter, och på de blåa fotbojorna som han hade på sig.

Det är färgen av tårar. Någon gråter, eller har gråtit.

Len satte sig ner och såg upp mot taket. Det fanns ett stort hål där, och kall luft kom därifrån. Len hade bara en skjorta och ett par tunna byxor på sig., och den kalla luften fick honom att frysa. Han kurade ihop sig till en liten boll för att hålla värmen, och tårarna började rinna. Han ångrade allt som hade gjort.

Jag älskar dig, Rin. Jag önskar att jag fortfarande kunde beskydda dig. Vad har hänt med dig nu? tänkte han.

Han visste inte hur länge han hade suttit där när han lade sig ner på golvet och somnade. Hans drömmar var fyllda av minnen, och han vred oroligt på sig.

–        Vad gör ni, ers höghet? frågade Len och såg roat på Rin.

–        Är med min bror, svarade hon nonchalant och satte sig ner på marken bredvid honom.

Len såg på henne en lång stund. Han kunde inte låta bli att le.

–        Jag är glad att du kom hit. Jag har saknat dig, sa Rin och lutade sig mot honom .

–         Jag har saknat er också.

–        Len, hur många gånger måste jag säga det? Jag vet att jag är prinsessa, och att jag kommer att bli drottning när mor dör, men jag är fortfarande din syster. Du behöver inte kalla mig för ”ers höghet”.

–        Jag kallar er det som är passande. Jag tror inte att hennes majestät skulle gilla det.

–        ”Hennes majestät” är din mor. Ska du börja kalla far för ”hans majestät”?

–        Det är inte samma sak. Han är inte kunglig.

Rin tog tag i Lens ansikte.

–        Vad krävs för att du ska kalla mig för Rin igen? frågade hon.

Dagarna flöt samman till månader, månaderna flöt samman till år, och åren flöt samman till decennier.

Len visste inte hur länge han hade varit i helvetet. Han visste bara att alla dagar var likadana, och alla dagar ingav en känsla av hopplöshet.

Det här är priset som jag har varit tvungen att betala. Jag betalar det gärna, om det betyder att Rin klarade sig. Jag har alltid varit beredd på att offra allt för henne. Jag ångrar det inte, tänkte han.

Han visste svaret på frågan som Rin hade ställt när de var små, och han hade upprepat det för sig själv gång på gång efter drömmen om det ögonblicket.

Det krävdes en revolution för att jag skulle kalla dig för Rin igen. Men jag ångrar att jag inte gjorde det tidigare, tänkte han.

Len såg upp mot hålet igen och fick syn på ett litet ljus som verkade falla ner mot honom. En svag melodi hördes, och den blev starkare och starkare ju närmare ljuset kom. Det lät som en vaggsång, och rösten sjöng om en önskning.

Är det du som skickar ett meddelande? tänkte han.

Len sträckte upp händerna, och det lilla ljuset landade i dem. Plötsligt hördes Mikus röst från hålet.

–        Dina synder är inte förlåtna än, men det går att ändra på, sa hon.

Steg hördes, och när Len vände sig om så stod Meiko där. Hon såg på honom, och handklovarna föll av.

–        Du har sonat ditt brott. Du kommer att födas på nytt igen, sa hon.

Kaito kom fram och ställde sig bredvid Meiko, och fotbojorna föll av.

–        Idag är din nya födelsedag, sa han.

Len bara stod och såg på dem en lång stund.

–        Vad menar ni? frågade han.

De svarade inte, utan tecknade åt honom att vända sig om. Där fanns ett vitt ljus, och Len såg på Kaito och Meiko igen. De tecknade åt honom att gå mot det.

Len började gå, och rösten från det lilla ljuset som han hade i handen sa åt honom att gå snabbare.

–        Jag väntar på dig, sa den.

Len gick snabbare och snabbare tills han började springa. Han sprang rätt in i det vita ljuset. Det lyste så stark att han var tvungen att blunda.

Rin promenerade på stenarna vid den lilla stranden. Den låg precis bakom ett litet kapell, och Rin njöt av att det var så avskilt från omvärlden.

Hon höll påsen i ena handen och visslade samtidigt som hon balanserade på stenarna. Alla som såg henne skulle tro att hon var en bekymmerslös fjortonåring, men melodin som hon visslade på var en av Lens favoritsånger, och tårarna hade precis torkat.

Det hade gått några dagar sedan avrättningen, och hon hade lämnat värdshuset och begett sig till sin favoritstrand, där hon hade varit så många gånger. Hon hade varit där flera gånger med Len, och ibland så hade hon gått dit ensam och sett att Len hade stått där.

Det här är första gången jag är här utan honom, tänkte hon.

Rin lade ner påsen, öppnade den och tog upp en flaska och en bit papper som hon hade köpt genom att sälja ett av sina dyrbara smycken. Hon tog upp en penna och bläck, och så fort hon satte pennan mot papperet så forsade minnena över henne.

–        Vad gör du?  sa Rin.

Len såg på henne och log.

–        Om man skriver en önskan på en lapp, lägger den i en flaska och låter flaskan flyta ut tills havs så för det tur med sig. Och om flaskan inte går sönder så går önskan i uppfyllelse, sa han.

Rin bara såg på honom med höjda ögonbryn.

–        Fungerar det då? frågade hon.

–        Vill ni prova?

–        Jag behöver inte. Jag får ändå det som jag önskar mig, på ett eller annat sätt.

–        Men ni kan ju alltid prova. Snälla, prova, ers majestät.

Rin log och tog lappen som Len gav till henne. Hon skrev ner sin allra innersta önskan och lade den lilla pappersbiten i en liten flaska.

–        Har du skrivit en önskan? frågade hon, och Len nickade.

Han tog Rins hand, och de gick ner till vattnet. De slängde i flaskorna samtidigt, och sedan så knäppte de sina händer och bad om att önskan skulle gå i uppfyllelse.

Allt var så enkelt då. Jag visste precis vad det var som jag önskade mig, tänkte Rin.

Hon rev sönder ännu en pappersbit och kastade det i vattnet. Hon såg efter pappersbitarna, och plötsligt så fick hon syn på en liten flaska som låg i vattnet. Hon gick fram till den och tog upp den, och innan hon visste vad hon gjorde så hade hon öppnat den och tagit ut den lilla pappersbiten som fanns inuti. Hon stirrade länge på lappen, där det stod:

Jag önskar att jag får vara tillsammans med Len för alltid.

Rin

Rin började gråta. Den önskan hade varit så enkel. Hon hade bara velat ha sin bror vid sin sida, och hon hade aldrig kunnat tro att det skulle vara annorlunda. Hon hade aldrig trott att hon skulle få se sin bror dö.

Jag vet inte vad jag ska önska. Jag vet inte vad jag vill, tänkte hon.

Tårarna rann, och hon torkade bort dem. Då så såg hon en annan flaska som låg precis där hon hade hittat sin egen önskan. Hon öppnade den, tog ut lappen och började läsa. Det som stod där fick tårarna att rinna, och hon brydde sig inte om att torka bort dem.

Jag önskar att Rin alltid ska vara lycklig.

Len

Rin hade alltid undrat vad Len hade önskat, men han hade bara lett hemlighetsfullt när hon hade frågat. Han hade sagt att man skulle hålla önskningen hemlig, annars så fanns det stor risk att den inte slog in.

Flaskan gick inte sönder, men min önskan gick inte i uppfyllelse, tänkte Rin.

Hon såg länge på den lilla lappen och övervägde om hon skulle lägga tillbaka den flaskan och lägga den i vattnet igen, eller om hon skulle behålla den.

Det här är en av de få sakerna som finns kvar efter Len, tänkte hon.

Hon lade i lappen i flaskan igen och lade upp den på en sten, och sedan så gick hon tillbaka till lappen som hon höll på att skriva. Hon skrev, och när hon var nöjd så lade hon lappen i flaskan som hon hade haft med och lade den i vattnet.

Jag önskar att jag en vacker dag får träffa Len igen. Och jag önskar att någon kan förlåta mig för det som jag har gjort.

Rin Kagamine

Rin såg efter flaskan när den flöt bort. När den var utom synhåll så föll Rin ner på knä i vattnet. Hon knäppte händerna och bad om att i alla fall en av hennes önskningar skulle gå i uppfyllelse.

Hon såg upp mot himlen, och hennes tankar återvände till Len. Han hade sett så lycklig ut när han hade sett mot himlen, och hans leende hade fått Rin att nästan glömma bort vad det var som skulle hända.

Rin tyckte att hon såg sin bror sitta på en sten och le mot henne, men när hon såg dit igen så såg hon inget.

Jag tror att jag börjar bli galen. Len är död. Han kan inte komma tillbaka, tänkte hon.

Hon reste sig upp igen och gick upp på stranden igen. Hon tog upp påsen och började gå, men när hon bara hade gått ett par steg så halkade hon. Hon slog i huvudet och förlorade medvetandet.

När hon återfick det så låg hon på en säng. Det verkade som om hon var inuti kapellet, och när hon satte sig upp så fick hon syn på en flicka som stod och lagade mat.

Flickan vände sig om, och när hon såg på Rin så log hon.

–        Du är vaken, sa hon och höll fram en skål med soppa.

–        Vem är du? frågade Rin och tog emot den.

–        Jag heter Haku Yowane. Vad heter du?

–        Len Kagamine.

–        Det låter som ett pojknamn. Du är en flicka, kommenterade Haku.

–        Mina föräldrar ville ha en pojke, så de tänkte aldrig ut något flicknamn.

Rin rodnade nästan. Det var så lätt att ljuga.

–        Jag tror att jag har några flickkläder liggande här någonstans om du vill ha. Fast du kanske hellre vill ha på dig de pojkkläderna som du har på dig, sa Haku.

–        Om jag får så skulle jag gärna vilja ha flickkläder.

Haku log och gick iväg. När hon kom tillbaka så hade hon med sig en klänning.

–        Jag tror att den kan vara för lång för dig, men det är bara att sy upp den i så fall, sa hon.

Rin reste sig upp, och Haku gav henne klänningen, och sedan så gick hon ut ur rummet.

–        Ta på den så får vi se om den passar, sa hon, och Rin började ta av sig Lens kläder.

Det kändes konstigt att inte ha på sig byxorna och skjortan längre, men det kändes samtidigt bra att ha på en klänning igen.

Jag blev så van vid Lens kläder att jag inte ens tänkte på att köpa en klänning, tänkte hon.

–        Är du klar? ropade Haku.

–        Ja, ropade Rin tillbaka.

Haku kom in med nålar och tråd i händerna.

–        Om den inte passar så kan vi fixa till det på en gång, förklarade hon.

Hon satte sig på huk och inspekterade fållen på klänningen.

–        Den är lite för lång, sa hon och satte upp den med nålar.

Hon sa åt sin att stå stilla, och sedan så började hon sy. Hon sydde små, snabba stygn, och snart var det klart.

–        Nu är längden perfekt, och det finns möjlighet att ändra den igen om det behövs.

–        Tack, sa Rin och log.

–        Ingen orsak.

Haku satte sig vid det lilla bordet och tecknade åt Rin att sätta sig ner, hon också.

–        Hur gammal är du?

–        Fjorton.

–        Hur kommer det sig att du är här ensam?

–        Hela min familj dog på grund av drottningen. Jag försökte länge att hitta ett jobb, men eftersom jag är flicka så tog ingen mig på allvar. Jag köpte pojkkläder, men alla tyckte att jag var för ung, och sedan så kom jag hit.

–        Och så halkade du på stenarna?

Rin nickade.

–        Själv då? Hur kommer det sig att du är här?

–        Min vän blev dödad på grund av drottningen, och jag flydde, sa Haku bittert.

–        Jag beklagar, sa Rin och lade handen på hennes arm.

Haku log mot henne.

–        Hur var ditt liv innan din familj dog? frågade hon.

–        Vi levde ett enkelt liv. Det hände aldrig något speciellt innan de dog. Ditt liv då?

–        Det är en lång historia.

–        Berätta.

Haku tog ett djupt andetag och började berätta.

–        Jag var utstött i min hemby. Alla hade vackert grönt hår. Alla utom jag. Du kan ju gissa hur förvånade mina föräldrar blev, sa hon och fingrade på en lock av sitt långa vita hår.

–        Så du blev utstött bara på grund av din hårfärg? Hade du inga vänner? frågade Rin.

–        Jag fick min första vän för ett år sedan ungefär. Hon låg medvetslös på marken vid ett träd som jag brukade gå till. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag tog hand om henne i några timmar tills hon vaknade. Hon var glad över att jag tog hand om henne, och när jag kom till trädet dagen efter så var hon där. Hon kom dit varje dag, och vi blev vänner. När jag frågade om hon bara var vän med mig för att kunna göra narr av mig senare så skrattade hon och sa att det var det dummaste som hon hade hört. Hon fick mig att inse att jag är speciell.

–        Var det hon som blev dödad?

–        Ja. Hon hette Miku. Vi flyttade till staden för att jag skulle slippa bli hånad och utstött. Vi fick jobb hos en rik dam, och allt verkade gå bra för oss. Men så kom det en prins till herrgården. Han hette Kaito, och han blev kär i Miku. Då så blev allt bara värre.

Rins hjärta kändes som om det var av bly.

–        Vad hände? frågade hon, trots att hon redan visste.

–        Miku tyckte väldigt bra om prins Kaito, men en dag när hon var ute och skulle träffa honom så stötte hon på drottning Rins sändebud. Du skulle ha hört henne när hon kom hem. Hon pratade bara om honom under resten av den kvällen, och man märkte på henne att hon var kär. Hon visste inte om hon skulle fortsätta sin romans med Kaito, som hon inte ville såra, eller om hon skulle välja sändebudet, som hon var upp över öronen förälskad i. Men hon behövde aldrig välja, sa Haku bistert.

Rin skämdes. Hon visste vad det var som hade hänt med Miku, och nu så visste hon också hur Len hade träffat henne. Och hon förstod också varför han hade verkat så konstig när han hade kommit hem.

Han var kär i henne, precis som hon var kär i honom, tänkte hon.

Hon såg på Haku. Hon ville inte riva upp gamla sår, men Rin ville veta hur andra såg på henne och det som hon hade gjort.

–        Varför inte? frågade hon.

–        Drottningen fick veta att Kaito var kär i Miku och blev så pass avundsjuk att hon beordrade sina soldater att döda alla. Jag lyckades fly, men Miku… Vissa säger att det var sändebudet själv som dödade henne.

Rin såg ner i bordet.

–        Jag beklagar, sa hon.

Haku log mot henne.

–        När Miku dog så var jag så förtvivlad att jag bara ville dö. Men jag fortsatte leva, för hennes skull. Jag ville bara hitta ett ställe där jag inte behövde oroa mig för något, och det här var det perfekta stället. Ingen kommer hit, sa hon.

Rin log. De verkade inte vara så olika. De hade båda förlorat någon som var deras bästa vän och som de höll av. Skillnaden var bara att Rin var skyldig till båda dödsfallen, medan Haku bara hade varit en oskyldig åskådare.

Haku reste sig upp och gick ut ur rummet. Rin följde efter och fick syn på ett biktrum som verkade vara tomt. Hon gick in i rummet och föll ner på knä framför den lilla statyn av Jesus på korset som fanns där.

–        Gode Gud, jag vet att jag har syndat. Hör min bikt och giv mig sedan frid, började hon, precis som traditionen var.

Hon knäppte händerna och började bekänna.

–        Jag är drottning Rin Kagamine. På grund av mig så är min bror död, och Hakus bästa vän är mördad. Jag beordrade Len att döda Miku och alla andra som bodde i samma land som henne. Jag var förblindad av ilska och avundsjuka, och jag tänkte inte på konsekvenserna. Jag har aldrig tänkt på konsekvenserna av det som jag gjorde, och det har kostat min bror livet. Det borde ha varit jag som dog, men han tog min plats, och det ledde till hans död. Jag dömde honom till döden på grund av mina handlingar. Och jag har dömt honom till helvetet.

Tårarna rann, och Rin ansträngde sig för att inte gråta när hon började be.

–        Jag vet att det är en fåfäng bön, men snälla, straffa honom inte för hårt. Det var inte hans fel. Det var mitt fel. Det är jag som borde straffas. Det är jag som borde vara död. Inte Len.

Rin började gråta. Hon stannade kvar i rummet tills hon hade slutat gråta, och sedan så gick hon ut. Hon gick ut ur kapellet och ställde sig på den lilla bryggan som fanns där. Hon försökte slappna av och känna den friden som alla sa att man kände efter att ha biktat sig, men den infann sig aldrig. Istället så tänkte hon på Len, och på önskningen som guppade ut i havet.

Hur lång tid tar det för en önskan att bli sann? tänkte hon.

Hon hörde ljudet av tysta steg, men hon vände sig inte om. Hon stod helt orörlig tills hon hörde hur något föll ner på bryggan. Då så vände hon sig om och fick syn på Haku, som stod och såg på en kniv som låg på bryggan.

–        Försökte du döda mig? utbrast Rin.

–        Jag hörde dig. Det är du som är drottningen. Det är ditt fel att Miku är död.

–        Vad stoppade dig?

Haku svarade inte utan reste sig upp och gjorde en gest åt Rin att de skulle gå in. De satte sig vid bordet, och Haku tog tag i Rins händer.

–        När jag hörde din bikt så blev jag så arg att jag inte kunde tänka på annat än att döda dig för att hämnas Mikus död, sa hon.

–        Varför gjorde du inte det då? Om du hörde mig så vet du att jag ändå inte har något att leva för.

–        Det har du, Rin. Du inser det bara inte.

–        Vad menar du?

–        Lev för din bror. Om han gav sitt liv för att rädda ditt så är det ett bevis på hur mycket han älskar dig. Han skulle inte ha velat att du dog, det är jag säker på.

Rin såg på Haku.

–        Men det förklarar inte varför du inte dödade mig, sa hon.

–        När du stod där… Jag insåg att du är lika ensam som jag är. Jag har ingen som jag kan lita på. Jag har ingen familj som bryr sig, och jag har inga vänner. Du har inga vänner, och du har ingen familj längre. Du påminner om hur jag alltid har varit, och hur jag är nu.

Rin nickade.

–        Jag tror att vi kan bli bra vänner, sa hon.

Haku log, och Rin började gå ut.

–        Rin, ropade Haku, och hon vände sig om.

–        Vad är det?

–        När jag stod där och precis skulle hugga dig i ryggen med kniven så fick jag en illusion. Jag såg en pojke som stod ute i vattnet. Jag vet inte varför, men hämndlystnaden försvann för ett ögonblick, och jag kunde tänka klart.

Rin såg på henne en lång stund. Hon misstänkte att det var Len som Haku hade sett.

–        Hur såg han ut? frågade hon till slut.

–        Han var lik dig.

Rin såg ut genom dörren.

–        Len…, viskade hon.

–        Var det din bror? frågade Haku.

–        Ja. Len Kagamine. Han spelade mig ända tills han dog. Han till och med sa samma sak som jag skulle ha sagt vid avrättningen. Det var därför som jag tog hans namn, sa Rin och började gråta.

–        Vad sa han?

–        Han sa att det var tedags, sa Rin och skrattade till.

Haku log mot henne.

–        Det är viktigt att få gråta ut när man har förlorat någon. Men man får samtidigt inte låta sorgen ta över. Jag kommer att finnas här om du behöver gråta, och jag finns här om du behöver prata. Men jag kommer samtidigt att finnas här för att få dig att le och skratta.

Rin log mot henne, och livet kändes lättare. Nu så hade hon en vän igen, någon som hon kunde lita på.

Meiko hejdade männen som forslade bort den döda kroppen.

–        Låt kroppen vara kvar en liten stund och hämta hit huvudet, sa hon.

–        Varför? frågade männen och såg på henne som om hon inte var klok.

–        Det är en sak som jag vill undersöka.

Männen nickade och lät kroppen falla till marken igen. Sedan så hämtade de huvudet, och Meiko satte sig på huk. Hon strök handen över den blodfläckade klänningen, och sedan så undersökte hon huvudet noga.

–        Vi avrättade inte drottningen, sa hon till Kaito, som precis hade kommit fram till henne.

–        Vad menar du? Hennes huvud och hennes kropp ligger ju precis framför dig.

–        En av tjänarna ser precis ut som henne. Alla säger att han är, eller rättare sagt var, hennes tvillingbror, och det verkar som om de bytte plats med varandra. Det är honom som vi har dödat. Drottningen är fortfarande på fri fot. Jag såg henne precis, och det var då som jag började förstå att det inte var hon som blev halshuggen.

–        Är du säker? frågade Kaito, och Meiko nickade.

Kaito såg länge på tjänarens kropp.

–        Men vad väntar vi på då? Om vi berättar för folket så kan vi hitta henne och avrätta henne också, utbrast han.

–        Hon lider tillräckligt. Trots allt så är det hennes fel att hennes bror är död.

Kaito nickade och gick iväg.

Varför dog han i ditt ställe? Blev du rädd och sa åt honom att göra det? Eller tog han frivilligt din plats? tänkte hon.

Alla på värdshuset firade, men Rin såg ingen anledning att fira. Hon hade kunnat fira att hon fortfarande levde trots att hon egentligen borde ha dött, men den glädjen försvann i sorgen. Hon kunde inte ens le, utan hon satt och såg ner i bordet.

–        Hur är det? frågade en man och satte sig bredvid henne.

–        Jag tänkte bara på hur grym hon var.

–        Hon är död nu. Hon kan inte skada någon.

–        Men det ger oss inte tillbaka de som dog under hennes grymhet.

Mannen nickade.

–        Vad heter du förresten? frågade han.

–        Len Kagamine.

–        Hur länge ska du stanna här?

–        Jag vet inte. Kanske till imorgon, kanske längre.

–        Vad är ditt ärende här då?

–        Jag blev hemlös på grund av drottningen. Jag kom hit för att leta efter ett hem.

–        Du kan försöka att bo i slottet. Jag tvivlar på att någon av tjänarna kommer att bo där igen. Jag och några andra tänker flytta in dit imorgon. Följer du med?

–        Jag tror inte det, men tack för erbjudandet.

Mannen nickade och rufsade till Rin i håret innan han gick iväg.

–        Lycka till, Len.

Rin nickade. Hon satt kvar en stund, och sedan så gick hon upp till sitt rum. Hon satte sig på sängen och öppnade påsen. Hon skulle antagligen bli tvungen att köpa mer kläder, men hon brydde sig inte om det. Hon brydde sig inte heller om att hon knappt hade några pengar med sig. Hon brydde sig inte om något annat än att överleva så gott som hon kunde.

Meiko kunde inte känna någon feststämning. Alla hälsade henne glatt, och hon blev kallad hjältinna. Men hon kände sig eländig.

Kaito kom fram till henne.

–        Hur är det? frågade han.

–        Jag trodde att jag skulle bli lättad och glad när det här var genomfört, men det är jag inte. Jag kan inte sluta tänka på avrättningen.

–        Det var bara en tjänare.

–        Det var hennes bror. Jag är säker på det nu.

–        Hur kan du vara så säker på det?

–        Jag såg henne, Kaito. Hon närvarade vid avrättningen, och när jag såg henne så satt hon på marken. Hon såg ut precis som jag kände mig när min bror. Och hon såg ensam ut. Ensam och sårbar. Jag hade inte hjärta att döda henne, sa Meiko och suckade.

Kaito kramade om hennes axel, och sedan så gick han iväg och lämnade henne åt sina tankar.

Du är precis som jag nu, drottning Rin. Du har inte heller någon familj kvar.