Legolama

Rin promenerade på stenarna vid den lilla stranden. Den låg precis bakom ett litet kapell, och Rin njöt av att det var så avskilt från omvärlden.

Hon höll påsen i ena handen och visslade samtidigt som hon balanserade på stenarna. Alla som såg henne skulle tro att hon var en bekymmerslös fjortonåring, men melodin som hon visslade på var en av Lens favoritsånger, och tårarna hade precis torkat.

Det hade gått några dagar sedan avrättningen, och hon hade lämnat värdshuset och begett sig till sin favoritstrand, där hon hade varit så många gånger. Hon hade varit där flera gånger med Len, och ibland så hade hon gått dit ensam och sett att Len hade stått där.

Det här är första gången jag är här utan honom, tänkte hon.

Rin lade ner påsen, öppnade den och tog upp en flaska och en bit papper som hon hade köpt genom att sälja ett av sina dyrbara smycken. Hon tog upp en penna och bläck, och så fort hon satte pennan mot papperet så forsade minnena över henne.

 

–        Vad gör du?  sa Rin.

Len såg på henne och log.

–        Om man skriver en önskan på en lapp, lägger den i en flaska och låter flaskan flyta ut tills havs så för det tur med sig. Och om flaskan inte går sönder så går önskan i uppfyllelse, sa han.

Rin bara såg på honom med höjda ögonbryn.

–        Fungerar det då? frågade hon.

–        Vill ni prova?

–        Jag behöver inte. Jag får ändå det som jag önskar mig, på ett eller annat sätt.

–        Men ni kan ju alltid prova. Snälla, prova, ers majestät.

Rin log och tog lappen som Len gav till henne. Hon skrev ner sin allra innersta önskan och lade den lilla pappersbiten i en liten flaska.

–        Har du skrivit en önskan? frågade hon, och Len nickade.

Han tog Rins hand, och de gick ner till vattnet. De slängde i flaskorna samtidigt, och sedan så knäppte de sina händer och bad om att önskan skulle gå i uppfyllelse.

 

Allt var så enkelt då. Jag visste precis vad det var som jag önskade mig, tänkte Rin.

Hon rev sönder ännu en pappersbit och kastade det i vattnet. Hon såg efter pappersbitarna, och plötsligt så fick hon syn på en liten flaska som låg i vattnet. Hon gick fram till den och tog upp den, och innan hon visste vad hon gjorde så hade hon öppnat den och tagit ut den lilla pappersbiten som fanns inuti. Hon stirrade länge på lappen, där det stod:

 

Jag önskar att jag får vara tillsammans med Len för alltid.

 

Rin

 

Rin började gråta. Den önskan hade varit så enkel. Hon hade bara velat ha sin bror vid sin sida, och hon hade aldrig kunnat tro att det skulle vara annorlunda. Hon hade aldrig trott att hon skulle få se sin bror dö.

Jag vet inte vad jag ska önska. Jag vet inte vad jag vill, tänkte hon.

Tårarna rann, och hon torkade bort dem. Då så såg hon en annan flaska som låg precis där hon hade hittat sin egen önskan. Hon öppnade den, tog ut lappen och började läsa. Det som stod där fick tårarna att rinna, och hon brydde sig inte om att torka bort dem.

 

Jag önskar att Rin alltid ska vara lycklig.

 

Len

 

Rin hade alltid undrat vad Len hade önskat, men han hade bara lett hemlighetsfullt när hon hade frågat. Han hade sagt att man skulle hålla önskningen hemlig, annars så fanns det stor risk att den inte slog in.

Flaskan gick inte sönder, men min önskan gick inte i uppfyllelse, tänkte Rin.

Hon såg länge på den lilla lappen och övervägde om hon skulle lägga tillbaka den flaskan och lägga den i vattnet igen, eller om hon skulle behålla den.

Det här är en av de få sakerna som finns kvar efter Len, tänkte hon.

Hon lade i lappen i flaskan igen och lade upp den på en sten, och sedan så gick hon tillbaka till lappen som hon höll på att skriva. Hon skrev, och när hon var nöjd så lade hon lappen i flaskan som hon hade haft med och lade den i vattnet.

 

Jag önskar att jag en vacker dag får träffa Len igen. Och jag önskar att någon kan förlåta mig för det som jag har gjort.

 

Rin Kagamine

 

Rin såg efter flaskan när den flöt bort. När den var utom synhåll så föll Rin ner på knä i vattnet. Hon knäppte händerna och bad om att i alla fall en av hennes önskningar skulle gå i uppfyllelse.

Hon såg upp mot himlen, och hennes tankar återvände till Len. Han hade sett så lycklig ut när han hade sett mot himlen, och hans leende hade fått Rin att nästan glömma bort vad det var som skulle hända.

Rin tyckte att hon såg sin bror sitta på en sten och le mot henne, men när hon såg dit igen så såg hon inget.

Jag tror att jag börjar bli galen. Len är död. Han kan inte komma tillbaka, tänkte hon.

Hon reste sig upp igen och gick upp på stranden igen. Hon tog upp påsen och började gå, men när hon bara hade gått ett par steg så halkade hon. Hon slog i huvudet och förlorade medvetandet.

När hon återfick det så låg hon på en säng. Det verkade som om hon var inuti kapellet, och när hon satte sig upp så fick hon syn på en flicka som stod och lagade mat.

Flickan vände sig om, och när hon såg på Rin så log hon.

–        Du är vaken, sa hon och höll fram en skål med soppa.

–        Vem är du? frågade Rin och tog emot den.

–        Jag heter Haku Yowane. Vad heter du?

–        Len Kagamine.

–        Det låter som ett pojknamn. Du är en flicka, kommenterade Haku.

–        Mina föräldrar ville ha en pojke, så de tänkte aldrig ut något flicknamn.

Rin rodnade nästan. Det var så lätt att ljuga.

–        Jag tror att jag har några flickkläder liggande här någonstans om du vill ha. Fast du kanske hellre vill ha på dig de pojkkläderna som du har på dig, sa Haku.

–        Om jag får så skulle jag gärna vilja ha flickkläder.

Haku log och gick iväg. När hon kom tillbaka så hade hon med sig en klänning.

–        Jag tror att den kan vara för lång för dig, men det är bara att sy upp den i så fall, sa hon.

Rin reste sig upp, och Haku gav henne klänningen, och sedan så gick hon ut ur rummet.

–        Ta på den så får vi se om den passar, sa hon, och Rin började ta av sig Lens kläder.

Det kändes konstigt att inte ha på sig byxorna och skjortan längre, men det kändes samtidigt bra att ha på en klänning igen.

Jag blev så van vid Lens kläder att jag inte ens tänkte på att köpa en klänning, tänkte hon.

–        Är du klar? ropade Haku.

–        Ja, ropade Rin tillbaka.

Haku kom in med nålar och tråd i händerna.

–        Om den inte passar så kan vi fixa till det på en gång, förklarade hon.

Hon satte sig på huk och inspekterade fållen på klänningen.

–        Den är lite för lång, sa hon och satte upp den med nålar.

Hon sa åt sin att stå stilla, och sedan så började hon sy. Hon sydde små, snabba stygn, och snart var det klart.

–        Nu är längden perfekt, och det finns möjlighet att ändra den igen om det behövs.

–        Tack, sa Rin och log.

–        Ingen orsak.

Haku satte sig vid det lilla bordet och tecknade åt Rin att sätta sig ner, hon också.

–        Hur gammal är du?

–        Fjorton.

–        Hur kommer det sig att du är här ensam?

–        Hela min familj dog på grund av drottningen. Jag försökte länge att hitta ett jobb, men eftersom jag är flicka så tog ingen mig på allvar. Jag köpte pojkkläder, men alla tyckte att jag var för ung, och sedan så kom jag hit.

–        Och så halkade du på stenarna?

Rin nickade.

–        Själv då? Hur kommer det sig att du är här?

–        Min vän blev dödad på grund av drottningen, och jag flydde, sa Haku bittert.

–        Jag beklagar, sa Rin och lade handen på hennes arm.

Haku log mot henne.

–        Hur var ditt liv innan din familj dog? frågade hon.

–        Vi levde ett enkelt liv. Det hände aldrig något speciellt innan de dog. Ditt liv då?

–        Det är en lång historia.

–        Berätta.

Haku tog ett djupt andetag och började berätta.

–        Jag var utstött i min hemby. Alla hade vackert grönt hår. Alla utom jag. Du kan ju gissa hur förvånade mina föräldrar blev, sa hon och fingrade på en lock av sitt långa vita hår.

–        Så du blev utstött bara på grund av din hårfärg? Hade du inga vänner? frågade Rin.

–        Jag fick min första vän för ett år sedan ungefär. Hon låg medvetslös på marken vid ett träd som jag brukade gå till. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag tog hand om henne i några timmar tills hon vaknade. Hon var glad över att jag tog hand om henne, och när jag kom till trädet dagen efter så var hon där. Hon kom dit varje dag, och vi blev vänner. När jag frågade om hon bara var vän med mig för att kunna göra narr av mig senare så skrattade hon och sa att det var det dummaste som hon hade hört. Hon fick mig att inse att jag är speciell.

–        Var det hon som blev dödad?

–        Ja. Hon hette Miku. Vi flyttade till staden för att jag skulle slippa bli hånad och utstött. Vi fick jobb hos en rik dam, och allt verkade gå bra för oss. Men så kom det en prins till herrgården. Han hette Kaito, och han blev kär i Miku. Då så blev allt bara värre.

Rins hjärta kändes som om det var av bly.

–        Vad hände? frågade hon, trots att hon redan visste.

–        Miku tyckte väldigt bra om prins Kaito, men en dag när hon var ute och skulle träffa honom så stötte hon på drottning Rins sändebud. Du skulle ha hört henne när hon kom hem. Hon pratade bara om honom under resten av den kvällen, och man märkte på henne att hon var kär. Hon visste inte om hon skulle fortsätta sin romans med Kaito, som hon inte ville såra, eller om hon skulle välja sändebudet, som hon var upp över öronen förälskad i. Men hon behövde aldrig välja, sa Haku bistert.

Rin skämdes. Hon visste vad det var som hade hänt med Miku, och nu så visste hon också hur Len hade träffat henne. Och hon förstod också varför han hade verkat så konstig när han hade kommit hem.

Han var kär i henne, precis som hon var kär i honom, tänkte hon.

Hon såg på Haku. Hon ville inte riva upp gamla sår, men Rin ville veta hur andra såg på henne och det som hon hade gjort.

–        Varför inte? frågade hon.

–        Drottningen fick veta att Kaito var kär i Miku och blev så pass avundsjuk att hon beordrade sina soldater att döda alla. Jag lyckades fly, men Miku… Vissa säger att det var sändebudet själv som dödade henne.

Rin såg ner i bordet.

–        Jag beklagar, sa hon.

Haku log mot henne.

–        När Miku dog så var jag så förtvivlad att jag bara ville dö. Men jag fortsatte leva, för hennes skull. Jag ville bara hitta ett ställe där jag inte behövde oroa mig för något, och det här var det perfekta stället. Ingen kommer hit, sa hon.

Rin log. De verkade inte vara så olika. De hade båda förlorat någon som var deras bästa vän och som de höll av. Skillnaden var bara att Rin var skyldig till båda dödsfallen, medan Haku bara hade varit en oskyldig åskådare.

Haku reste sig upp och gick ut ur rummet. Rin följde efter och fick syn på ett biktrum som verkade vara tomt. Hon gick in i rummet och föll ner på knä framför den lilla statyn av Jesus på korset som fanns där.

–        Gode Gud, jag vet att jag har syndat. Hör min bikt och giv mig sedan frid, började hon, precis som traditionen var.

Hon knäppte händerna och började bekänna.

–        Jag är drottning Rin Kagamine. På grund av mig så är min bror död, och Hakus bästa vän är mördad. Jag beordrade Len att döda Miku och alla andra som bodde i samma land som henne. Jag var förblindad av ilska och avundsjuka, och jag tänkte inte på konsekvenserna. Jag har aldrig tänkt på konsekvenserna av det som jag gjorde, och det har kostat min bror livet. Det borde ha varit jag som dog, men han tog min plats, och det ledde till hans död. Jag dömde honom till döden på grund av mina handlingar. Och jag har dömt honom till helvetet.

Tårarna rann, och Rin ansträngde sig för att inte gråta när hon började be.

–        Jag vet att det är en fåfäng bön, men snälla, straffa honom inte för hårt. Det var inte hans fel. Det var mitt fel. Det är jag som borde straffas. Det är jag som borde vara död. Inte Len.

Rin började gråta. Hon stannade kvar i rummet tills hon hade slutat gråta, och sedan så gick hon ut. Hon gick ut ur kapellet och ställde sig på den lilla bryggan som fanns där. Hon försökte slappna av och känna den friden som alla sa att man kände efter att ha biktat sig, men den infann sig aldrig. Istället så tänkte hon på Len, och på önskningen som guppade ut i havet.

Hur lång tid tar det för en önskan att bli sann? tänkte hon.

Hon hörde ljudet av tysta steg, men hon vände sig inte om. Hon stod helt orörlig tills hon hörde hur något föll ner på bryggan. Då så vände hon sig om och fick syn på Haku, som stod och såg på en kniv som låg på bryggan.

–        Försökte du döda mig? utbrast Rin.

–        Jag hörde dig. Det är du som är drottningen. Det är ditt fel att Miku är död.

–        Vad stoppade dig?

Haku svarade inte utan reste sig upp och gjorde en gest åt Rin att de skulle gå in. De satte sig vid bordet, och Haku tog tag i Rins händer.

–        När jag hörde din bikt så blev jag så arg att jag inte kunde tänka på annat än att döda dig för att hämnas Mikus död, sa hon.

–        Varför gjorde du inte det då? Om du hörde mig så vet du att jag ändå inte har något att leva för.

–        Det har du, Rin. Du inser det bara inte.

–        Vad menar du?

–        Lev för din bror. Om han gav sitt liv för att rädda ditt så är det ett bevis på hur mycket han älskar dig. Han skulle inte ha velat att du dog, det är jag säker på.

Rin såg på Haku.

–        Men det förklarar inte varför du inte dödade mig, sa hon.

–        När du stod där… Jag insåg att du är lika ensam som jag är. Jag har ingen som jag kan lita på. Jag har ingen familj som bryr sig, och jag har inga vänner. Du har inga vänner, och du har ingen familj längre. Du påminner om hur jag alltid har varit, och hur jag är nu.

Rin nickade.

–        Jag tror att vi kan bli bra vänner, sa hon.

Haku log, och Rin började gå ut.

–        Rin, ropade Haku, och hon vände sig om.

–        Vad är det?

–        När jag stod där och precis skulle hugga dig i ryggen med kniven så fick jag en illusion. Jag såg en pojke som stod ute i vattnet. Jag vet inte varför, men hämndlystnaden försvann för ett ögonblick, och jag kunde tänka klart.

Rin såg på henne en lång stund. Hon misstänkte att det var Len som Haku hade sett.

–        Hur såg han ut? frågade hon till slut.

–        Han var lik dig.

Rin såg ut genom dörren.

–        Len…, viskade hon.

–        Var det din bror? frågade Haku.

–        Ja. Len Kagamine. Han spelade mig ända tills han dog. Han till och med sa samma sak som jag skulle ha sagt vid avrättningen. Det var därför som jag tog hans namn, sa Rin och började gråta.

–        Vad sa han?

–        Han sa att det var tedags, sa Rin och skrattade till.

Haku log mot henne.

–        Det är viktigt att få gråta ut när man har förlorat någon. Men man får samtidigt inte låta sorgen ta över. Jag kommer att finnas här om du behöver gråta, och jag finns här om du behöver prata. Men jag kommer samtidigt att finnas här för att få dig att le och skratta.

Rin log mot henne, och livet kändes lättare. Nu så hade hon en vän igen, någon som hon kunde lita på.