Legolama

Meiko hejdade männen som forslade bort den döda kroppen.

–        Låt kroppen vara kvar en liten stund och hämta hit huvudet, sa hon.

–        Varför? frågade männen och såg på henne som om hon inte var klok.

–        Det är en sak som jag vill undersöka.

Männen nickade och lät kroppen falla till marken igen. Sedan så hämtade de huvudet, och Meiko satte sig på huk. Hon strök handen över den blodfläckade klänningen, och sedan så undersökte hon huvudet noga.

–        Vi avrättade inte drottningen, sa hon till Kaito, som precis hade kommit fram till henne.

–        Vad menar du? Hennes huvud och hennes kropp ligger ju precis framför dig.

–        En av tjänarna ser precis ut som henne. Alla säger att han är, eller rättare sagt var, hennes tvillingbror, och det verkar som om de bytte plats med varandra. Det är honom som vi har dödat. Drottningen är fortfarande på fri fot. Jag såg henne precis, och det var då som jag började förstå att det inte var hon som blev halshuggen.

–        Är du säker? frågade Kaito, och Meiko nickade.

Kaito såg länge på tjänarens kropp.

–        Men vad väntar vi på då? Om vi berättar för folket så kan vi hitta henne och avrätta henne också, utbrast han.

–        Hon lider tillräckligt. Trots allt så är det hennes fel att hennes bror är död.

Kaito nickade och gick iväg.

Varför dog han i ditt ställe? Blev du rädd och sa åt honom att göra det? Eller tog han frivilligt din plats? tänkte hon.

 

Alla på värdshuset firade, men Rin såg ingen anledning att fira. Hon hade kunnat fira att hon fortfarande levde trots att hon egentligen borde ha dött, men den glädjen försvann i sorgen. Hon kunde inte ens le, utan hon satt och såg ner i bordet.

–        Hur är det? frågade en man och satte sig bredvid henne.

–        Jag tänkte bara på hur grym hon var.

–        Hon är död nu. Hon kan inte skada någon.

–        Men det ger oss inte tillbaka de som dog under hennes grymhet.

Mannen nickade.

–        Vad heter du förresten? frågade han.

–        Len Kagamine.

–        Hur länge ska du stanna här?

–        Jag vet inte. Kanske till imorgon, kanske längre.

–        Vad är ditt ärende här då?

–        Jag blev hemlös på grund av drottningen. Jag kom hit för att leta efter ett hem.

–        Du kan försöka att bo i slottet. Jag tvivlar på att någon av tjänarna kommer att bo där igen. Jag och några andra tänker flytta in dit imorgon. Följer du med?

–        Jag tror inte det, men tack för erbjudandet.

Mannen nickade och rufsade till Rin i håret innan han gick iväg.

–        Lycka till, Len.

Rin nickade. Hon satt kvar en stund, och sedan så gick hon upp till sitt rum. Hon satte sig på sängen och öppnade påsen. Hon skulle antagligen bli tvungen att köpa mer kläder, men hon brydde sig inte om det. Hon brydde sig inte heller om att hon knappt hade några pengar med sig. Hon brydde sig inte om något annat än att överleva så gott som hon kunde.

 

Meiko kunde inte känna någon feststämning. Alla hälsade henne glatt, och hon blev kallad hjältinna. Men hon kände sig eländig.

Kaito kom fram till henne.

–        Hur är det? frågade han.

–        Jag trodde att jag skulle bli lättad och glad när det här var genomfört, men det är jag inte. Jag kan inte sluta tänka på avrättningen.

–        Det var bara en tjänare.

–        Det var hennes bror. Jag är säker på det nu.

–        Hur kan du vara så säker på det?

–        Jag såg henne, Kaito. Hon närvarade vid avrättningen, och när jag såg henne så satt hon på marken. Hon såg ut precis som jag kände mig när min bror. Och hon såg ensam ut. Ensam och sårbar. Jag hade inte hjärta att döda henne, sa Meiko och suckade.

Kaito kramade om hennes axel, och sedan så gick han iväg och lämnade henne åt sina tankar.

Du är precis som jag nu, drottning Rin. Du har inte heller någon familj kvar.