Legolama

Len kände ingenting. Han låg på golvet i ett mörkt rum och bara stirrade rakt framför sig. Han kunde knappt röra sig, och han slöt ögonen.

–        Len, hördes en röst viska.

Len försökte att lyfta på huvudet, men det kändes helt förlamat. Han kunde inte ens röra läpparna och prata. Han slöt ögonen igen, och när han öppnade dem så försökte han återigen röra sig. Han lyckades den här gången, och han reste sig upp. Han såg upp mot taket och såg ett stort hål.

Rösten hördes igen, men den här gången så viskade den inte, utan pratade vanligt. Len kände igen den. Det var Mikus röst.

–        Det är alltid pojkarna som syndar. Det är inget nytt. Du visste priset för dina synder, men du fortsatte. Du kommer för alltid att vara skild från mig på grund av det som du har gjort. Du kommer aldrig att komma ut härifrån, sa hon.

Len föll ner på knä och satte händerna för huvudet. Minnen forsade över honom, och han önskade att han kunde gå tillbaka i tiden. Tillbaka till innan han hade blivit beordrad att döda Miku och alla i det landet.

Det var för Rins skull som jag gjorde det, tänkte han.

Han såg på sina händer och upptäckte att han hade röda handbojor på sig.

Det är färgen av blod som spills, eller som har spillts, tänkte han.

Han såg ner på sina fötter, och på de blåa fotbojorna som han hade på sig.

Det är färgen av tårar. Någon gråter, eller har gråtit.

Len satte sig ner och såg upp mot taket. Det fanns ett stort hål där, och kall luft kom därifrån. Len hade bara en skjorta och ett par tunna byxor på sig., och den kalla luften fick honom att frysa. Han kurade ihop sig till en liten boll för att hålla värmen, och tårarna började rinna. Han ångrade allt som hade gjort.

Jag älskar dig, Rin. Jag önskar att jag fortfarande kunde beskydda dig. Vad har hänt med dig nu? tänkte han.

Han visste inte hur länge han hade suttit där när han lade sig ner på golvet och somnade. Hans drömmar var fyllda av minnen, och han vred oroligt på sig.

 

–        Vad gör ni, ers höghet? frågade Len och såg roat på Rin.

–        Är med min bror, svarade hon nonchalant och satte sig ner på marken bredvid honom.

Len såg på henne en lång stund. Han kunde inte låta bli att le.

–        Jag är glad att du kom hit. Jag har saknat dig, sa Rin och lutade sig mot honom .

–         Jag har saknat er också.

–        Len, hur många gånger måste jag säga det? Jag vet att jag är prinsessa, och att jag kommer att bli drottning när mor dör, men jag är fortfarande din syster. Du behöver inte kalla mig för ”ers höghet”.

–        Jag kallar er det som är passande. Jag tror inte att hennes majestät skulle gilla det.

–        ”Hennes majestät” är din mor. Ska du börja kalla far för ”hans majestät”?

–        Det är inte samma sak. Han är inte kunglig.

Rin tog tag i Lens ansikte.

–        Vad krävs för att du ska kalla mig för Rin igen? frågade hon.

 

Dagarna flöt samman till månader, månaderna flöt samman till år, och åren flöt samman till decennier.

Len visste inte hur länge han hade varit i helvetet. Han visste bara att alla dagar var likadana, och alla dagar ingav en känsla av hopplöshet.

Det här är priset som jag har varit tvungen att betala. Jag betalar det gärna, om det betyder att Rin klarade sig. Jag har alltid varit beredd på att offra allt för henne. Jag ångrar det inte, tänkte han.

Han visste svaret på frågan som Rin hade ställt när de var små, och han hade upprepat det för sig själv gång på gång efter drömmen om det ögonblicket.

Det krävdes en revolution för att jag skulle kalla dig för Rin igen. Men jag ångrar att jag inte gjorde det tidigare, tänkte han.

Len såg upp mot hålet igen och fick syn på ett litet ljus som verkade falla ner mot honom. En svag melodi hördes, och den blev starkare och starkare ju närmare ljuset kom. Det lät som en vaggsång, och rösten sjöng om en önskning.

Är det du som skickar ett meddelande? tänkte han.

Len sträckte upp händerna, och det lilla ljuset landade i dem. Plötsligt hördes Mikus röst från hålet.

–        Dina synder är inte förlåtna än, men det går att ändra på, sa hon.

Steg hördes, och när Len vände sig om så stod Meiko där. Hon såg på honom, och handklovarna föll av.

–        Du har sonat ditt brott. Du kommer att födas på nytt igen, sa hon.

Kaito kom fram och ställde sig bredvid Meiko, och fotbojorna föll av.

–        Idag är din nya födelsedag, sa han.

Len bara stod och såg på dem en lång stund.

–        Vad menar ni? frågade han.

De svarade inte, utan tecknade åt honom att vända sig om. Där fanns ett vitt ljus, och Len såg på Kaito och Meiko igen. De tecknade åt honom att gå mot det.

Len började gå, och rösten från det lilla ljuset som han hade i handen sa åt honom att gå snabbare.

–        Jag väntar på dig, sa den.

Len gick snabbare och snabbare tills han började springa. Han sprang rätt in i det vita ljuset. Det lyste så stark att han var tvungen att blunda.