Legolama

Då så. Nu har ni läst utkastet. :) Säg gärna vad ni tycker. :)

Eftersom ändringarna i berättelsen mest är detaljer så känns det onödigt att lägga upp hela den ändrade verisonen, så här följer en sammanfattning av ändringarna:

Vi får veta att Meikos älskade blev dödad på grund av drottningen.

Vi får veta att Meiko redan innan avrättningen misstänkte att det var Len som dödades, och inte Rin.

Meiko känner sig eländig efter avrättningen eftersom hon inte känner sig så mycket bättre än drottningen eftersom Len var oskyldig.

Rin följde med till det andra landet när alliansen förhandlades fram, och därmed så såg hon mötet mellan Len och Miku.

Kommentera gärna och säg vilket som är bättre, orginalet eller bearbetnigen. :)

///

Sabina

Len öppnade långsamt ögonen. Han trodde att han bara skulle se ljus, men han såg träd, och han kunde inte orientera sig. Han visste bara att han halvlåg och lutade sig mot något.

Plötsligt så hördes skrik och ett skratt. Han lyfte lite på huvudet och fick syn på en person med långt grönt hår som skrek åt en person med blått hår.

–        Skulle det där vara kul? Du hällde en glass innanför min tröja, Kaito. Det är inte kul, sa hon.

–        Ta det lugnt, Miku. Det var bara ett skämt.

–        Ett skämt? Jag ska visa dig ett skämt!

Len hörde ett skratt.

–        Ska du slå honom med en purjolök? hördes en röst, och Len fick syn på Meiko.

–        Har du något annat förslag? Ska jag ta en av dina flaskor och slå honom med den?

Kaito skrattade och tog tag i Miku bakifrån.

–        Det är bra. Visa henne var skåpet ska stå, skrattade Meiko.

Sedan så såg hon på en punkt precis bredvid Len.

–        Sover han fortfarande? frågade hon.

–        Jag tror det, svarade en välbekant röst.

–        Jag kan slå till honom så vaknar han säkert. Han måste vara döv som kan sova när Miku och Kaito bråkar.

–        Nej tack, din lilla rebell, mumlade Len.

Meiko såg på honom.

–        Vad kallade du mig? frågade hon och skrattade.

–        Rebell, sa Len och skrattade till.

–        Rebell? Nog för att jag slår till folk lite då och då, men jag är ingen rebell.

Len skrattade till.

–        Jag hade en dröm där du var en rebell, sa han.

–        Vad gjorde jag då? frågade Meiko och lyfte på ena ögonbrynet.

–        Du ledde en revolution mot en drottning för att hon hade vägrat att sänka skatterna, och din familj hade dött på grund av det.

–        Låt mig gissa. Rin var drottningen och du var hennes trogne tjänare. Tro inte att jag inte vet hur du tänker, Len Kagamine, sa Meiko, och ett skratt hördes precis bredvid Len.

Rin lutade sig framåt så att hon såg på Len, och hennes leende var större än hon någonsin hade trott att det kunde bli.

–        Du har rätt. Rin var drottningen, sa Len, och Rin strök honom över håret.

–        Och du var min trogne tjänare? frågade hon.

–        Din mest betrodde.

–        Var jag och Kaito också med? frågade Miku, som hade ställt sig med Kaito mittemot Len.

–        Du var en vacker flicka, Miku, och Kaito var en prins som blev kär i dig, sa Len, och Rin skrattade.

–        Naturligtvis, sa hon.

Miku himlade med ögonen, och alla skrattade.

–        Så jag var en vacker flicka, Kaito var en prins, Meiko var en rebell, Rin var en drottning och du var en tjänare? sammanfattade hon.

Len nickade, och hon skakade på huvudet. Sedan så såg hon på Rin.

–        Jag tror att det är dags att börja gå hemåt. Eller vad säger ers majestät om den idén? skrattade hon.

Alla skrattade, och Rin, som hade rest sig upp, sträckte ut sin hand mot Len. Han tog tag i den, och hon drog upp honom på fötter.

När de började gå så såg Len på det stället där han hade vaknat. Han kunde inte riktigt minnas att han hade lagt sig där och somnat.

När han såg närmare på platsen så såg han ett stort hål precis bredvid trädet, och ett svagt ljussken syntes genom det hålet. Det blev svagare och svagare, och till slut så slocknade det helt. Len visste inte om han inbillade sig eller inte, men han tyckte att han såg ett litet ljussken som långsamt steg upp från hålet, och han hörde en svag sång.

Len log och vände sig om. Han höll fortfarande i Rins hand, och hon pratade glatt med alla de andra. Len föll snart in i diskussionerna, och de pratade och skrattade medan de gick hemåt.

Len kände ingenting. Han låg på golvet i ett mörkt rum och bara stirrade rakt framför sig. Han kunde knappt röra sig, och han slöt ögonen.

–        Len, hördes en röst viska.

Len försökte att lyfta på huvudet, men det kändes helt förlamat. Han kunde inte ens röra läpparna och prata. Han slöt ögonen igen, och när han öppnade dem så försökte han återigen röra sig. Han lyckades den här gången, och han reste sig upp. Han såg upp mot taket och såg ett stort hål.

Rösten hördes igen, men den här gången så viskade den inte, utan pratade vanligt. Len kände igen den. Det var Mikus röst.

–        Det är alltid pojkarna som syndar. Det är inget nytt. Du visste priset för dina synder, men du fortsatte. Du kommer för alltid att vara skild från mig på grund av det som du har gjort. Du kommer aldrig att komma ut härifrån, sa hon.

Len föll ner på knä och satte händerna för huvudet. Minnen forsade över honom, och han önskade att han kunde gå tillbaka i tiden. Tillbaka till innan han hade blivit beordrad att döda Miku och alla i det landet.

Det var för Rins skull som jag gjorde det, tänkte han.

Han såg på sina händer och upptäckte att han hade röda handbojor på sig.

Det är färgen av blod som spills, eller som har spillts, tänkte han.

Han såg ner på sina fötter, och på de blåa fotbojorna som han hade på sig.

Det är färgen av tårar. Någon gråter, eller har gråtit.

Len satte sig ner och såg upp mot taket. Det fanns ett stort hål där, och kall luft kom därifrån. Len hade bara en skjorta och ett par tunna byxor på sig., och den kalla luften fick honom att frysa. Han kurade ihop sig till en liten boll för att hålla värmen, och tårarna började rinna. Han ångrade allt som hade gjort.

Jag älskar dig, Rin. Jag önskar att jag fortfarande kunde beskydda dig. Vad har hänt med dig nu? tänkte han.

Han visste inte hur länge han hade suttit där när han lade sig ner på golvet och somnade. Hans drömmar var fyllda av minnen, och han vred oroligt på sig.

–        Vad gör ni, ers höghet? frågade Len och såg roat på Rin.

–        Är med min bror, svarade hon nonchalant och satte sig ner på marken bredvid honom.

Len såg på henne en lång stund. Han kunde inte låta bli att le.

–        Jag är glad att du kom hit. Jag har saknat dig, sa Rin och lutade sig mot honom .

–         Jag har saknat er också.

–        Len, hur många gånger måste jag säga det? Jag vet att jag är prinsessa, och att jag kommer att bli drottning när mor dör, men jag är fortfarande din syster. Du behöver inte kalla mig för ”ers höghet”.

–        Jag kallar er det som är passande. Jag tror inte att hennes majestät skulle gilla det.

–        ”Hennes majestät” är din mor. Ska du börja kalla far för ”hans majestät”?

–        Det är inte samma sak. Han är inte kunglig.

Rin tog tag i Lens ansikte.

–        Vad krävs för att du ska kalla mig för Rin igen? frågade hon.

Dagarna flöt samman till månader, månaderna flöt samman till år, och åren flöt samman till decennier.

Len visste inte hur länge han hade varit i helvetet. Han visste bara att alla dagar var likadana, och alla dagar ingav en känsla av hopplöshet.

Det här är priset som jag har varit tvungen att betala. Jag betalar det gärna, om det betyder att Rin klarade sig. Jag har alltid varit beredd på att offra allt för henne. Jag ångrar det inte, tänkte han.

Han visste svaret på frågan som Rin hade ställt när de var små, och han hade upprepat det för sig själv gång på gång efter drömmen om det ögonblicket.

Det krävdes en revolution för att jag skulle kalla dig för Rin igen. Men jag ångrar att jag inte gjorde det tidigare, tänkte han.

Len såg upp mot hålet igen och fick syn på ett litet ljus som verkade falla ner mot honom. En svag melodi hördes, och den blev starkare och starkare ju närmare ljuset kom. Det lät som en vaggsång, och rösten sjöng om en önskning.

Är det du som skickar ett meddelande? tänkte han.

Len sträckte upp händerna, och det lilla ljuset landade i dem. Plötsligt hördes Mikus röst från hålet.

–        Dina synder är inte förlåtna än, men det går att ändra på, sa hon.

Steg hördes, och när Len vände sig om så stod Meiko där. Hon såg på honom, och handklovarna föll av.

–        Du har sonat ditt brott. Du kommer att födas på nytt igen, sa hon.

Kaito kom fram och ställde sig bredvid Meiko, och fotbojorna föll av.

–        Idag är din nya födelsedag, sa han.

Len bara stod och såg på dem en lång stund.

–        Vad menar ni? frågade han.

De svarade inte, utan tecknade åt honom att vända sig om. Där fanns ett vitt ljus, och Len såg på Kaito och Meiko igen. De tecknade åt honom att gå mot det.

Len började gå, och rösten från det lilla ljuset som han hade i handen sa åt honom att gå snabbare.

–        Jag väntar på dig, sa den.

Len gick snabbare och snabbare tills han började springa. Han sprang rätt in i det vita ljuset. Det lyste så stark att han var tvungen att blunda.

Rin promenerade på stenarna vid den lilla stranden. Den låg precis bakom ett litet kapell, och Rin njöt av att det var så avskilt från omvärlden.

Hon höll påsen i ena handen och visslade samtidigt som hon balanserade på stenarna. Alla som såg henne skulle tro att hon var en bekymmerslös fjortonåring, men melodin som hon visslade på var en av Lens favoritsånger, och tårarna hade precis torkat.

Det hade gått några dagar sedan avrättningen, och hon hade lämnat värdshuset och begett sig till sin favoritstrand, där hon hade varit så många gånger. Hon hade varit där flera gånger med Len, och ibland så hade hon gått dit ensam och sett att Len hade stått där.

Det här är första gången jag är här utan honom, tänkte hon.

Rin lade ner påsen, öppnade den och tog upp en flaska och en bit papper som hon hade köpt genom att sälja ett av sina dyrbara smycken. Hon tog upp en penna och bläck, och så fort hon satte pennan mot papperet så forsade minnena över henne.

–        Vad gör du?  sa Rin.

Len såg på henne och log.

–        Om man skriver en önskan på en lapp, lägger den i en flaska och låter flaskan flyta ut tills havs så för det tur med sig. Och om flaskan inte går sönder så går önskan i uppfyllelse, sa han.

Rin bara såg på honom med höjda ögonbryn.

–        Fungerar det då? frågade hon.

–        Vill ni prova?

–        Jag behöver inte. Jag får ändå det som jag önskar mig, på ett eller annat sätt.

–        Men ni kan ju alltid prova. Snälla, prova, ers majestät.

Rin log och tog lappen som Len gav till henne. Hon skrev ner sin allra innersta önskan och lade den lilla pappersbiten i en liten flaska.

–        Har du skrivit en önskan? frågade hon, och Len nickade.

Han tog Rins hand, och de gick ner till vattnet. De slängde i flaskorna samtidigt, och sedan så knäppte de sina händer och bad om att önskan skulle gå i uppfyllelse.

Allt var så enkelt då. Jag visste precis vad det var som jag önskade mig, tänkte Rin.

Hon rev sönder ännu en pappersbit och kastade det i vattnet. Hon såg efter pappersbitarna, och plötsligt så fick hon syn på en liten flaska som låg i vattnet. Hon gick fram till den och tog upp den, och innan hon visste vad hon gjorde så hade hon öppnat den och tagit ut den lilla pappersbiten som fanns inuti. Hon stirrade länge på lappen, där det stod:

Jag önskar att jag får vara tillsammans med Len för alltid.

Rin

Rin började gråta. Den önskan hade varit så enkel. Hon hade bara velat ha sin bror vid sin sida, och hon hade aldrig kunnat tro att det skulle vara annorlunda. Hon hade aldrig trott att hon skulle få se sin bror dö.

Jag vet inte vad jag ska önska. Jag vet inte vad jag vill, tänkte hon.

Tårarna rann, och hon torkade bort dem. Då så såg hon en annan flaska som låg precis där hon hade hittat sin egen önskan. Hon öppnade den, tog ut lappen och började läsa. Det som stod där fick tårarna att rinna, och hon brydde sig inte om att torka bort dem.

Jag önskar att Rin alltid ska vara lycklig.

Len

Rin hade alltid undrat vad Len hade önskat, men han hade bara lett hemlighetsfullt när hon hade frågat. Han hade sagt att man skulle hålla önskningen hemlig, annars så fanns det stor risk att den inte slog in.

Flaskan gick inte sönder, men min önskan gick inte i uppfyllelse, tänkte Rin.

Hon såg länge på den lilla lappen och övervägde om hon skulle lägga tillbaka den flaskan och lägga den i vattnet igen, eller om hon skulle behålla den.

Det här är en av de få sakerna som finns kvar efter Len, tänkte hon.

Hon lade i lappen i flaskan igen och lade upp den på en sten, och sedan så gick hon tillbaka till lappen som hon höll på att skriva. Hon skrev, och när hon var nöjd så lade hon lappen i flaskan som hon hade haft med och lade den i vattnet.

Jag önskar att jag en vacker dag får träffa Len igen. Och jag önskar att någon kan förlåta mig för det som jag har gjort.

Rin Kagamine

Rin såg efter flaskan när den flöt bort. När den var utom synhåll så föll Rin ner på knä i vattnet. Hon knäppte händerna och bad om att i alla fall en av hennes önskningar skulle gå i uppfyllelse.

Hon såg upp mot himlen, och hennes tankar återvände till Len. Han hade sett så lycklig ut när han hade sett mot himlen, och hans leende hade fått Rin att nästan glömma bort vad det var som skulle hända.

Rin tyckte att hon såg sin bror sitta på en sten och le mot henne, men när hon såg dit igen så såg hon inget.

Jag tror att jag börjar bli galen. Len är död. Han kan inte komma tillbaka, tänkte hon.

Hon reste sig upp igen och gick upp på stranden igen. Hon tog upp påsen och började gå, men när hon bara hade gått ett par steg så halkade hon. Hon slog i huvudet och förlorade medvetandet.

När hon återfick det så låg hon på en säng. Det verkade som om hon var inuti kapellet, och när hon satte sig upp så fick hon syn på en flicka som stod och lagade mat.

Flickan vände sig om, och när hon såg på Rin så log hon.

–        Du är vaken, sa hon och höll fram en skål med soppa.

–        Vem är du? frågade Rin och tog emot den.

–        Jag heter Haku Yowane. Vad heter du?

–        Len Kagamine.

–        Det låter som ett pojknamn. Du är en flicka, kommenterade Haku.

–        Mina föräldrar ville ha en pojke, så de tänkte aldrig ut något flicknamn.

Rin rodnade nästan. Det var så lätt att ljuga.

–        Jag tror att jag har några flickkläder liggande här någonstans om du vill ha. Fast du kanske hellre vill ha på dig de pojkkläderna som du har på dig, sa Haku.

–        Om jag får så skulle jag gärna vilja ha flickkläder.

Haku log och gick iväg. När hon kom tillbaka så hade hon med sig en klänning.

–        Jag tror att den kan vara för lång för dig, men det är bara att sy upp den i så fall, sa hon.

Rin reste sig upp, och Haku gav henne klänningen, och sedan så gick hon ut ur rummet.

–        Ta på den så får vi se om den passar, sa hon, och Rin började ta av sig Lens kläder.

Det kändes konstigt att inte ha på sig byxorna och skjortan längre, men det kändes samtidigt bra att ha på en klänning igen.

Jag blev så van vid Lens kläder att jag inte ens tänkte på att köpa en klänning, tänkte hon.

–        Är du klar? ropade Haku.

–        Ja, ropade Rin tillbaka.

Haku kom in med nålar och tråd i händerna.

–        Om den inte passar så kan vi fixa till det på en gång, förklarade hon.

Hon satte sig på huk och inspekterade fållen på klänningen.

–        Den är lite för lång, sa hon och satte upp den med nålar.

Hon sa åt sin att stå stilla, och sedan så började hon sy. Hon sydde små, snabba stygn, och snart var det klart.

–        Nu är längden perfekt, och det finns möjlighet att ändra den igen om det behövs.

–        Tack, sa Rin och log.

–        Ingen orsak.

Haku satte sig vid det lilla bordet och tecknade åt Rin att sätta sig ner, hon också.

–        Hur gammal är du?

–        Fjorton.

–        Hur kommer det sig att du är här ensam?

–        Hela min familj dog på grund av drottningen. Jag försökte länge att hitta ett jobb, men eftersom jag är flicka så tog ingen mig på allvar. Jag köpte pojkkläder, men alla tyckte att jag var för ung, och sedan så kom jag hit.

–        Och så halkade du på stenarna?

Rin nickade.

–        Själv då? Hur kommer det sig att du är här?

–        Min vän blev dödad på grund av drottningen, och jag flydde, sa Haku bittert.

–        Jag beklagar, sa Rin och lade handen på hennes arm.

Haku log mot henne.

–        Hur var ditt liv innan din familj dog? frågade hon.

–        Vi levde ett enkelt liv. Det hände aldrig något speciellt innan de dog. Ditt liv då?

–        Det är en lång historia.

–        Berätta.

Haku tog ett djupt andetag och började berätta.

–        Jag var utstött i min hemby. Alla hade vackert grönt hår. Alla utom jag. Du kan ju gissa hur förvånade mina föräldrar blev, sa hon och fingrade på en lock av sitt långa vita hår.

–        Så du blev utstött bara på grund av din hårfärg? Hade du inga vänner? frågade Rin.

–        Jag fick min första vän för ett år sedan ungefär. Hon låg medvetslös på marken vid ett träd som jag brukade gå till. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag tog hand om henne i några timmar tills hon vaknade. Hon var glad över att jag tog hand om henne, och när jag kom till trädet dagen efter så var hon där. Hon kom dit varje dag, och vi blev vänner. När jag frågade om hon bara var vän med mig för att kunna göra narr av mig senare så skrattade hon och sa att det var det dummaste som hon hade hört. Hon fick mig att inse att jag är speciell.

–        Var det hon som blev dödad?

–        Ja. Hon hette Miku. Vi flyttade till staden för att jag skulle slippa bli hånad och utstött. Vi fick jobb hos en rik dam, och allt verkade gå bra för oss. Men så kom det en prins till herrgården. Han hette Kaito, och han blev kär i Miku. Då så blev allt bara värre.

Rins hjärta kändes som om det var av bly.

–        Vad hände? frågade hon, trots att hon redan visste.

–        Miku tyckte väldigt bra om prins Kaito, men en dag när hon var ute och skulle träffa honom så stötte hon på drottning Rins sändebud. Du skulle ha hört henne när hon kom hem. Hon pratade bara om honom under resten av den kvällen, och man märkte på henne att hon var kär. Hon visste inte om hon skulle fortsätta sin romans med Kaito, som hon inte ville såra, eller om hon skulle välja sändebudet, som hon var upp över öronen förälskad i. Men hon behövde aldrig välja, sa Haku bistert.

Rin skämdes. Hon visste vad det var som hade hänt med Miku, och nu så visste hon också hur Len hade träffat henne. Och hon förstod också varför han hade verkat så konstig när han hade kommit hem.

Han var kär i henne, precis som hon var kär i honom, tänkte hon.

Hon såg på Haku. Hon ville inte riva upp gamla sår, men Rin ville veta hur andra såg på henne och det som hon hade gjort.

–        Varför inte? frågade hon.

–        Drottningen fick veta att Kaito var kär i Miku och blev så pass avundsjuk att hon beordrade sina soldater att döda alla. Jag lyckades fly, men Miku… Vissa säger att det var sändebudet själv som dödade henne.

Rin såg ner i bordet.

–        Jag beklagar, sa hon.

Haku log mot henne.

–        När Miku dog så var jag så förtvivlad att jag bara ville dö. Men jag fortsatte leva, för hennes skull. Jag ville bara hitta ett ställe där jag inte behövde oroa mig för något, och det här var det perfekta stället. Ingen kommer hit, sa hon.

Rin log. De verkade inte vara så olika. De hade båda förlorat någon som var deras bästa vän och som de höll av. Skillnaden var bara att Rin var skyldig till båda dödsfallen, medan Haku bara hade varit en oskyldig åskådare.

Haku reste sig upp och gick ut ur rummet. Rin följde efter och fick syn på ett biktrum som verkade vara tomt. Hon gick in i rummet och föll ner på knä framför den lilla statyn av Jesus på korset som fanns där.

–        Gode Gud, jag vet att jag har syndat. Hör min bikt och giv mig sedan frid, började hon, precis som traditionen var.

Hon knäppte händerna och började bekänna.

–        Jag är drottning Rin Kagamine. På grund av mig så är min bror död, och Hakus bästa vän är mördad. Jag beordrade Len att döda Miku och alla andra som bodde i samma land som henne. Jag var förblindad av ilska och avundsjuka, och jag tänkte inte på konsekvenserna. Jag har aldrig tänkt på konsekvenserna av det som jag gjorde, och det har kostat min bror livet. Det borde ha varit jag som dog, men han tog min plats, och det ledde till hans död. Jag dömde honom till döden på grund av mina handlingar. Och jag har dömt honom till helvetet.

Tårarna rann, och Rin ansträngde sig för att inte gråta när hon började be.

–        Jag vet att det är en fåfäng bön, men snälla, straffa honom inte för hårt. Det var inte hans fel. Det var mitt fel. Det är jag som borde straffas. Det är jag som borde vara död. Inte Len.

Rin började gråta. Hon stannade kvar i rummet tills hon hade slutat gråta, och sedan så gick hon ut. Hon gick ut ur kapellet och ställde sig på den lilla bryggan som fanns där. Hon försökte slappna av och känna den friden som alla sa att man kände efter att ha biktat sig, men den infann sig aldrig. Istället så tänkte hon på Len, och på önskningen som guppade ut i havet.

Hur lång tid tar det för en önskan att bli sann? tänkte hon.

Hon hörde ljudet av tysta steg, men hon vände sig inte om. Hon stod helt orörlig tills hon hörde hur något föll ner på bryggan. Då så vände hon sig om och fick syn på Haku, som stod och såg på en kniv som låg på bryggan.

–        Försökte du döda mig? utbrast Rin.

–        Jag hörde dig. Det är du som är drottningen. Det är ditt fel att Miku är död.

–        Vad stoppade dig?

Haku svarade inte utan reste sig upp och gjorde en gest åt Rin att de skulle gå in. De satte sig vid bordet, och Haku tog tag i Rins händer.

–        När jag hörde din bikt så blev jag så arg att jag inte kunde tänka på annat än att döda dig för att hämnas Mikus död, sa hon.

–        Varför gjorde du inte det då? Om du hörde mig så vet du att jag ändå inte har något att leva för.

–        Det har du, Rin. Du inser det bara inte.

–        Vad menar du?

–        Lev för din bror. Om han gav sitt liv för att rädda ditt så är det ett bevis på hur mycket han älskar dig. Han skulle inte ha velat att du dog, det är jag säker på.

Rin såg på Haku.

–        Men det förklarar inte varför du inte dödade mig, sa hon.

–        När du stod där… Jag insåg att du är lika ensam som jag är. Jag har ingen som jag kan lita på. Jag har ingen familj som bryr sig, och jag har inga vänner. Du har inga vänner, och du har ingen familj längre. Du påminner om hur jag alltid har varit, och hur jag är nu.

Rin nickade.

–        Jag tror att vi kan bli bra vänner, sa hon.

Haku log, och Rin började gå ut.

–        Rin, ropade Haku, och hon vände sig om.

–        Vad är det?

–        När jag stod där och precis skulle hugga dig i ryggen med kniven så fick jag en illusion. Jag såg en pojke som stod ute i vattnet. Jag vet inte varför, men hämndlystnaden försvann för ett ögonblick, och jag kunde tänka klart.

Rin såg på henne en lång stund. Hon misstänkte att det var Len som Haku hade sett.

–        Hur såg han ut? frågade hon till slut.

–        Han var lik dig.

Rin såg ut genom dörren.

–        Len…, viskade hon.

–        Var det din bror? frågade Haku.

–        Ja. Len Kagamine. Han spelade mig ända tills han dog. Han till och med sa samma sak som jag skulle ha sagt vid avrättningen. Det var därför som jag tog hans namn, sa Rin och började gråta.

–        Vad sa han?

–        Han sa att det var tedags, sa Rin och skrattade till.

Haku log mot henne.

–        Det är viktigt att få gråta ut när man har förlorat någon. Men man får samtidigt inte låta sorgen ta över. Jag kommer att finnas här om du behöver gråta, och jag finns här om du behöver prata. Men jag kommer samtidigt att finnas här för att få dig att le och skratta.

Rin log mot henne, och livet kändes lättare. Nu så hade hon en vän igen, någon som hon kunde lita på.

Meiko hejdade männen som forslade bort den döda kroppen.

–        Låt kroppen vara kvar en liten stund och hämta hit huvudet, sa hon.

–        Varför? frågade männen och såg på henne som om hon inte var klok.

–        Det är en sak som jag vill undersöka.

Männen nickade och lät kroppen falla till marken igen. Sedan så hämtade de huvudet, och Meiko satte sig på huk. Hon strök handen över den blodfläckade klänningen, och sedan så undersökte hon huvudet noga.

–        Vi avrättade inte drottningen, sa hon till Kaito, som precis hade kommit fram till henne.

–        Vad menar du? Hennes huvud och hennes kropp ligger ju precis framför dig.

–        En av tjänarna ser precis ut som henne. Alla säger att han är, eller rättare sagt var, hennes tvillingbror, och det verkar som om de bytte plats med varandra. Det är honom som vi har dödat. Drottningen är fortfarande på fri fot. Jag såg henne precis, och det var då som jag började förstå att det inte var hon som blev halshuggen.

–        Är du säker? frågade Kaito, och Meiko nickade.

Kaito såg länge på tjänarens kropp.

–        Men vad väntar vi på då? Om vi berättar för folket så kan vi hitta henne och avrätta henne också, utbrast han.

–        Hon lider tillräckligt. Trots allt så är det hennes fel att hennes bror är död.

Kaito nickade och gick iväg.

Varför dog han i ditt ställe? Blev du rädd och sa åt honom att göra det? Eller tog han frivilligt din plats? tänkte hon.

Alla på värdshuset firade, men Rin såg ingen anledning att fira. Hon hade kunnat fira att hon fortfarande levde trots att hon egentligen borde ha dött, men den glädjen försvann i sorgen. Hon kunde inte ens le, utan hon satt och såg ner i bordet.

–        Hur är det? frågade en man och satte sig bredvid henne.

–        Jag tänkte bara på hur grym hon var.

–        Hon är död nu. Hon kan inte skada någon.

–        Men det ger oss inte tillbaka de som dog under hennes grymhet.

Mannen nickade.

–        Vad heter du förresten? frågade han.

–        Len Kagamine.

–        Hur länge ska du stanna här?

–        Jag vet inte. Kanske till imorgon, kanske längre.

–        Vad är ditt ärende här då?

–        Jag blev hemlös på grund av drottningen. Jag kom hit för att leta efter ett hem.

–        Du kan försöka att bo i slottet. Jag tvivlar på att någon av tjänarna kommer att bo där igen. Jag och några andra tänker flytta in dit imorgon. Följer du med?

–        Jag tror inte det, men tack för erbjudandet.

Mannen nickade och rufsade till Rin i håret innan han gick iväg.

–        Lycka till, Len.

Rin nickade. Hon satt kvar en stund, och sedan så gick hon upp till sitt rum. Hon satte sig på sängen och öppnade påsen. Hon skulle antagligen bli tvungen att köpa mer kläder, men hon brydde sig inte om det. Hon brydde sig inte heller om att hon knappt hade några pengar med sig. Hon brydde sig inte om något annat än att överleva så gott som hon kunde.

Meiko kunde inte känna någon feststämning. Alla hälsade henne glatt, och hon blev kallad hjältinna. Men hon kände sig eländig.

Kaito kom fram till henne.

–        Hur är det? frågade han.

–        Jag trodde att jag skulle bli lättad och glad när det här var genomfört, men det är jag inte. Jag kan inte sluta tänka på avrättningen.

–        Det var bara en tjänare.

–        Det var hennes bror. Jag är säker på det nu.

–        Hur kan du vara så säker på det?

–        Jag såg henne, Kaito. Hon närvarade vid avrättningen, och när jag såg henne så satt hon på marken. Hon såg ut precis som jag kände mig när min bror. Och hon såg ensam ut. Ensam och sårbar. Jag hade inte hjärta att döda henne, sa Meiko och suckade.

Kaito kramade om hennes axel, och sedan så gick han iväg och lämnade henne åt sina tankar.

Du är precis som jag nu, drottning Rin. Du har inte heller någon familj kvar.

När Rin vaknade så kunde hon först inte komma på varför hon låg på en hård gata. Sedan så mindes hon allt och började gråta.

Det är idag som Len ska bli avrättad. Och det är mitt fel, tänkte hon.

Hon reste sig långsamt. Kyrkklockan visade att det var sex timmar kvar tills avrättningen. Sex timmar tills Len skulle dö.

I ett försök att undvika alla tankar om det så vände hon sig bort ifrån klockan. Tårarna rann, och hon började tänka på Len. Hon undrade vad han tänkte nu, och vad han kände.

Är du rädd för döden, Len? Är du rädd för vad som kommer att hända efter döden? På grund av mig så kommer du inte att komma till himlen. Skrämmer den tanken dig? Eller bryr du dig inte? Och vad tänker du om mig? Du har fått höra vad de tycker om mig. Hatar du mig nu? Eller älskar du mig fortfarande? tänkte hon.

Len stod vid det lilla fönstret i sin cell. Genom gallret så kunde han se kyrkklockan.

Fem timmar kvar, tänkte han.

Han hörde hur någon kom in i cellen, och när han vände sig om så stod Kaito där.

–        Jag förstår fortfarande inte, sa han.

Han gick in i cellen, och Len var nära att buga. Han hejdade sig i sista sekunden, och Kaito verkade inte har märkt något.

–        Vad är det som du inte förstår? frågade han.

–        Varför du kunde göra så mot Miku, svarade Kaito och suckade.

–        Jag lät ilskan ta över.

–        Ilskan? Var du arg på Miku?

–        Jag var arg och avundsjuk. Jag är ledsen. Jag borde ha tänkt mig för.

–        Ånger får inte Miku att komma tillbaka.

Len kunde förstå Kaitos sorg. Han hade själv förlorat sin stora kärlek när Miku dog.

–        Du saknar henne verkligen, sa han, och Kaito fick ett nästan argt uttryck i ansiktet.

–        Hur skulle du kunna förstå? Efter allt som jag har hört så har jag förstått att du saknar sympati och förståelse för alla andra. Jag är glad över att jag tackade nej till ditt förslag om giftermål. Du är en hemsk drottning, sa han och stormade ut ur cellen.

Len sjönk ner på golvet.

Allt det där var menat för dig, Rin. Alla verkar hata dig. Alla utom jag. Jag älskar dig, och det kommer jag att fortsätta med i helvetet, tänkte han.

Rin kunde inte låta bli att se på kyrkklockan ibland. Trots att hon inte ville det så var hon tvungen att veta hur lång tid Len hade kvar i livet.

Fyra timmar kvar. Tiden går verkligen fort när man inte vill att den ska göra det, tänkte hon.

Hon fick syn på revolutionsledaren och gömde sig snabbt bakom ett hus.

Det är precis samma person som bad mig att sänka skatterna. Och på grund av mig så har hon lett folket till uppror, och min egen bror sätter livet till för att rädda mig. Allt är mitt fel.

Rin satte sig på marken och började gråta. Hon ville spola tiden tillbaka till när hon var liten och det enda hon oroade sig för var huruvida hon någonsin skulle få se Len igen efter att de hade blivit skilda åt.

 Om jag kunde resa tillbaka i tiden så skulle jag ha gett mig själv en stor örfil och beviljat kvinnans önskan om sänkta skatter. Jag skulle ha tänkt mer på vad folket ville istället för på mig själv, tänkte hon.

Len var uttråkad. Han ville nästan bli avrättad på en gång, bara för att slippa vara instängd i cellen. Han såg hela tiden på klockan, vilket var en dålig sak att göra, eftersom han bara blev irriterad och rastlös när han såg hur lång tid det var kvar.

Tre timmar. Vad ska man göra under tre timmar i en cell för att inte dö av tristess? tänkte han. ¨

Han stod vid fönstret och såg ut. Han tänkte på Rin, och hur tårarna hade runnit nerför hennes kinder när han hade blivit ivägledd. Han hade knappt kunnat se på henne, men han ville hålla hennes mod uppe, och han hade känt att det bästa sättet att göra det på var att se på henne, och försöka muntra upp henne.

Rin hade vågat sig in i slottet igen. Hon visste att det var en stor risk, och att Len inte ville att hon skulle bli hittad, men hon kände sig tvungen att gå in där.

Hon gick igenom korridorerna så tyst som hon kunde, och snart så var hon vid sitt rum. Hon gick in och satte sig på sängen. Hon satt där länge, och sedan så reste hon sig och gick fram till sin garderob.

Jag behöver kläder. Ska jag köpa kläder, och riskera att bli upptäckt, eller ta kläder härifrån? Det kan bli svårigheter om jag tar kläder härifrån, eftersom någon kan känna igen dem, men vad finns det för alternativ? tänkte hon.

Hon började tänka på vad Len skulle ha velat. Han hade klätt ut sig till henne bara för att rädda hennes liv, och han skulle spela den rollen tills han dog. Det var inte mer än rätt att hon gjorde samma sak.

Hon visste var tjänarna hade sina rum, och hon trodde inte att det skulle bli speciellt svårt att hitta rummet som tillhörde Len. Men när hon väl kom ner till rummen så upptäckte hon att det inte var så lätt som hon hade trott. Alla dörrar såg likadana ut, och Rin gick in i flera av dem, men inget av dem var Lens.

Hon höll på att ge upp när hon fick syn på en krans av träpinnar i det sista rummet som hon gick in i. Den låg på sängen, och Rin satte sig på den och tog upp kransen. Hon höll den i ett fast grepp medan tårarna började rinna.

Det är kransen som jag gav honom när vi var små. Han har sparat den under alla dessa år, tänkte hon.

Hon torkade bort tårarna, tog ett djupt andetag och reste sig upp. Hon gick fram till garderoben och öppnade den. Där inne så hängde det en stång med kläder på, och alla kläderna såg likadana ut.

Inte undra på att han alltid har samma kläder på sig. Jag trodde att han aldrig tvättade sina kläder, utan att han bara hade en uppsättning av dem, tänkte Rin och skrattade bistert.

Hon tog ut några uppsättningar skjortor och byxor, precis som de kläderna som hon hade på sig nu. Hon letade i hela rummet efter en väska eller något liknande, och till slut så hittade hon en sorts påse som hon ofta hade sett Len ha med sig när han reste någonstans. Hon öppnade den, vek ihop kläderna mycket noggrant och lade ner dem. Till slut så lade hon ner kransen och stängde påsen. Hon slängde den över axeln och gick ut ur rummet.

Hon gick långsamt genom slottet, och när hon kom ut igen så syntes kyrkklockan tydligt.

Bara två timmar kvar. Varför kan man inte stoppa tiden? tänkte hon.

Bara en timme till, tänkte Len där han låg på den lilla sängen i cellen.

Han kände sig rastlös, och han ville att den sista timmen skulle gå snabbt. Han ville inte dö, men han ville inte heller sitta och bara vänta.

Jag undrar om det är så här en gris känner sig när den är inspärrad och ska slaktas, tänkte han.

Han skrattade bistert åt sig själv. En gris hade i alla fall inget val. Det hade Len haft. Han hade kunnat strunta i Rin och flytt med alla de andra tjänarna.

Fast då skulle skuldkänslorna äta upp mig, tänkte han.

Rin gick runt länge innan hon hittade ett värdhus. Hon gick in och bad om ett rum för natten.

–        Det är lätt ordnat. Vad heter du? frågade värden.

–        Len Kagamine, svarade Rin.

Lika bra att använda hans namn om jag ska upprätthålla den här fasaden, tänkte hon.

Värden skrev ner namnet, och sedan gav han henne en nyckel.

–        Du är väldigt lik drottningen, Len, sa han sedan, och Rin ryckte på axlarna.

–        Alla säger det. Men jag har aldrig varit i närheten av henne.

Värden nickade.

–        Ska du se på avrättningen? frågade han.

–        Jag hade tänkt det, ja.

–        Då är det bäst att du skyndar dig att lägga dina saker på rummet. Den är om en halvtimme.

Rins hjärta sjönk som en sten, och hon pressade fram ett leende.

–        Tack för att du talade om det. Då så ska jag bara upp på rummet lite, sedan går jag dit, sa hon.

–        Om du skyndar dig så kan du slå följe med mig.

Rin nickade till tack och skyndade upp på rummet. Hon lade ifrån sig påsen på den lilla sängen, och sedan så gick hon snabbt ner igen.

–        Det var snabbt, kommenterade värden, och de började gå tillsammans till avrättningsplatsen.

Rin hjärta kändes som en sten i bröstet, och hon var nära att vända om flera gånger.

Jag måste klara det här. Jag måste göra det, tänkte hon gång på gång.

När de kom fram så ville hon bara springa iväg, men hon ställde sig stadigt och tvingade sig själv att inte se ner i marken när hon såg giljotinen. Den fasansfulla dödsmaskinen skulle snart skilja Lens huvud från hans kropp, och därmed skilja honom från Rin för all framtid.

Len var beredd på att dö. Han hade tillbringat hela dagen, och hela kvällen innan, med att bereda sig på det. Han hade berett sig på vad som skulle hända när han var död. Och han var inte rädd.

Om det här är priset som jag måste betala för att ha gjort Rin lycklig så betalar jag det gärna. Jag bryr mig inte om att jag kommer att komma till helvetet, tänkte han.

Två män kom in i cellen. De ryckte upp Len från sängen, där han hade suttit den senaste halvtimmen. De ledde ut honom ur cellen och band hans händer bakom ryggen.

–        Ni är drumliga karlar. Vet ni inte att man ska behandla en drottning med respekt? utbrast han.

–        Du är inte drottning längre. Du är en fånge som snart ska avrättas. Inget annat, sa en av männen.

Len fnyste. Han hade bestämt sig för att spela rollen som Rin fullt ut, och han hade rätt roligt.

Männen skrattade åt honom och ledde ut honom ur fängelset. De ledde honom fram till giljotinen, och för första gången så började Len känna sig rädd. Han började undra om det verkligen hade varit en bra idé att byta plats med Rin.

Det var för att rädda hennes liv. Hon är min syster, trots allt, tänkte han.

Rin trängde sig fram. Hon ville vara så nära som möjligt. För trots att det skrämde henne så ville hon se Len. Hon ville inte se honom dö, men hon kände att hon ville se honom i hans sista ögonblick i livet.

Hon stannade till när hon fick syn på honom. Han såg rakt fram.

Det är bra, Len. Se inte på folket mer än nödvändigt, tänkte Rin.

Len såg upp mot himlen, och plötsligt så log han.

Vad tänker du på nu, Len? Tänker du på mig? Tänker du på allt som har hänt? Allt som har varit postivt? tänkte Rin och log.

Len hade inte orkat se allas blickar, så han hade sett upp mot himlen istället. Han började tänka på Rin, och på allt som de hade gjort tillsammans. Han log, och det faktum att han bara hade någon minut kvar i livet, om ens det, var inte lika skrämmande som det hade varit.

Folket vände sig mot dig, och jag beskyddade dig. Precis som jag lovade. Tänk bara positiva saker om mig, Rin. Var du än är så hoppas jag att du skrattar och ler, tänkte han.

Han log fortfarande när de tvingade ner honom på knä. De fixerade hans huvud, och leendet slocknade lite. Men det fanns fortfarande kvar.

Kyrkklokan slog och signalerade att klockan var tre. Len fick panik i en sekund, men han lugnade sig snabbt.

–        Jag tror visst att det är tedags, sa han högdraget.

Bödeln skrattade. Len hörde ett ljud av något som kom nersusande mot honom, och allt blev svart och försvann.

Rin sjönk ner på marken. Hennes bror, hennes älskade bror, var död på grund av henne.

Dina plikter innefattade aldrig något sådant här. Det har aldrig varit din plikt att låtsas vara jag, tänkte hon, och tårarna började rinna.

Hon såg ett par fötter precis framför sig, och när hon lyfte på huvudet så såg hon att kvinnan som hade lett revolutionen såg på henne.

–        Hur mår du? frågade hon.

–        Jag mår bra. Det var bara lite för mycket blod, svarade Rin och reste sig upp.

Hon kastade en sista blick på giljotinen, som var täckt av Lens blod, och sedan så började hon springa. Hon sprang till värdshuset och in till sitt rum. Hon lade sig på sängen, kramade om påsen hårt och grät.

Några dagar efter att Len hade gett sig av så knackade det på Rins dörr.

–        Kom in, ropade hon, och Len kom in.

Hon rusade upp från soffan där hon satt och kastade sig om hans hals. Han kramade om henne, men hon tyckte att den verkade vara halvhjärtad.

–        Hon är död, sa han tyst.

–        Och de andra i landet?

–        Döda.

Rin log. Om allt gick som hon ville så skulle Kaito välja henne, och det skulle bli perfekt.

–        Jag tror att det är tedags. Gör något gott till teet, sa hon.

–        Brioche, ers majestät?

Rin nickade, och Len gick iväg. Han log mot henne, och hon log tillbaka.

Len gjorde i ordning allt som vanligt, men hela tiden så hotade tårarna att börja rinna. Han gjorde sitt bästa för att inte tänka på Miku och på vad han hade gjort. En del av honom ville göra det hela ogjort, medan en annan del var glad över att ha utfört Rins order.

Han lyckades göra klart allt snabbt, och på väg till Rins rum så tänkte han på allt annat utom det som hade hänt under dagen, och han lyckades med det hela vägen.

–        Var det du eller någon av soldaterna som dödade Miku Hatsune? frågade Rin så fort som han hade kommit in i rummet.

–        Det var jag. Jag hittade henne, och jag dödade henne så snabbt som jag kunde, svarade Len och gjorde sitt bästa för att behålla ett neutralt ansiktsuttryck.

Rin lade sig på sängen och suckade belåtet.

–        Tack, sa hon och log.

Len log tillbaka och satte sig bredvid sin syster.

–        Ert te blir kallt, sa han.

Rin satte sig upp, och Len satte brickan i hennes knä. Hon började dricka, och han såg på henne. Hon verkade inte visa någon som helst ånger över att hennes order hade lett till att tusentals människor hade dött, till och med oskyldiga barn.

När Rin hade druckit upp teet och ätit upp briochen så tog Len ner brickan till köket igen. Han började gå till sitt rum, men när han var halvvägs så hörde han arga rop, och en tjänare sprang fram till Len och började dra honom mot en liten dörr som fanns i närheten.

–        Folket har gjort uppror. Vi måste fly om vi vill överleva, sa han.

–        Men hennes majestät då? Vi kan inte lämna henne, utbrast Len och gjorde sig fri från tjänarens grepp.

–        Det är henne som de är ute efter. Om de får syn på oss i hennes närhet så kommer de att döda oss också.

–        Jag kan inte lämna henne. Fly om du vill, men jag tänker inte följa med.

Tjänaren sprang iväg, och Len gick till sitt rum. Han letade igenom garderoben tills han hittade sin mantel. Han tog fram en uppsättning av sina kläder och sprang tillbaka till Rins rum. Han brydde sig inte om att knacka, utan han sprang bara rakt in.

Rin kastade sig om hans hals när han kom in.

–        Len, vad är det som händer? frågade hon oroligt.

–        Folket har gjort uppror.

Ett brak hördes, och Len antog att slottsporten hade blivit uppbruten.

–        Vad ska jag göra? Hinner jag…, började Rin.

–        Nej.

–        Vad ska jag göra då? Jag vill inte dö.

De arga rösterna blandades med skrik. Len antog att de kom från de tjänarna som inte hade hunnit fly.

Len drog sig ur omfamningen och tog tag i Rins ansikte med båda händerna.

–        Rin, jag vill att du lyssnar noga nu, sa han.

Rin nickade, och Len drog ut tofsen som han alltid hade i håret och lät det falla. Hans hår var lika långt som Rins, och han tog försiktigt ut den lilla rosetten som hans syster alltid hade i håret. Sedan så gav han henne kläderna och manteln som han hade tagit ur sin garderob.

–        Klä ut dig till mig och ge dina kläder till mig, sa han.

–        Varför?

–        Folket kommer hit med en enda mening, och det är att döda drottningen. Klä ut dig till mig så kan du fly.

–        De kommer att se om vi byter plats.

–        Vi är tvillingar, Rin. Ingen kommer att upptäcka något.

–        Men…

–        Inga men. Gör det bara.

Rin nickade och gick bakom ett draperi. Len hörde hur hon började byta om, och han satte sig ner på sängen.

Han orkade inte vara formell längre. Inte om det här var sista gången som de kunde vara med devarandra.

–        Här kommer klänningen, sa Rin, och Len såg hur hon sköt den under draperiet.

Len tog på sig den, och sedan så satte han rosetten i håret.

–        Är du klar? frågade Rin.

–        Ja. Är du?

Rin svarade inte, men hon gick ut från bakom draperiet.

–        Du ser ut precis som mig, sa Len och nickade gillande.

Rin log, men det slocknade snabbt när folkets röster hördes närmare och närmare.

–        Kom ihåg, de kommer att tro att det är jag som är drottningen. Gör inget som kan avslöja dig, sa Len.

Rin nickade, och Len såg hur tårar började rinna nerför hennes kinder. Han torkade bort tårarna och kysste henne på pannan.

–        Jag älskar dig, Rin, sa han.

–        Jag älskar dig också.

Folket bröt upp dörren till rummet. De stormade in, ledda av kvinnan som Rin hade behandlat så obarmhärtigt några dagar tidigare.

–        Där är hon! utbrast hon, och Len blev snabbt omringad.

–        Du är en ouppfostrad och ohyfsad ung man, sa han till en ung man som precis hade lyft sitt svärd mot hans hals.

Folket skrattade, och två personer tog tag i Lens armar bakifrån och höll fast honom. De ledde iväg honom, och när Len såg på Rin så rann tårarna från hennes ögon, och han log mot henne.

Allt kommer att gå bra. Jag älskar dig, mimade han.

Rin nickade och såg ner i golvet. Len såg på henne tills han hade blivit ledd ut ur rummet.

Rin satt på golvet. Hon satt så länge, och när hon till slut reste sig upp så gick hon fram till den trasiga dörren. Folket hördes inte längre, och hon gick ut ur rummet och mot Lens rum.

En annan tjänare rusade fram till henne.

–        Skynda dig. De har tagit hennes majestät, sa han.

–        Vart har de tagit henne?

–        De ska ställa henne inför rätta. Hon har beviljats en rättvis rättegång, men hon kommer med all säkerhet att bli avrättad.

Rins hjärta sjönk. Len skulle bli avrättad på grund av henne. Bara vetskapen om det fick tårarna att börja rinna igen.

–        Mår du bra? frågade tjänaren.

–        Jadå. Jag höll bara av drottningen. Det är jobbigt att veta att hon kommer att försvinna.

–        Hon har redan försvunnit från sin post. Oavsett hur rättegången slutar så har vi ingen drottning den närmaste tiden. Den mildaste domen som hon kan få är att få sitta i fängelse i hela sitt liv.

Rin nickade och blinkade bort tårarna.

–        Finns det någon möjlighet att närvara vid rättegången? frågade hon.

–        Det vore inte säkert. Om de upptäcker att vi är hennes majestäts tjänare så kommer de med all säkerhet att fängsla oss också, speciellt dig, eftersom du är hennes majestäts mest lojale tjänare.

Rin nickade.

Du skulle bara veta, tänkte hon.

Len såg rakt framför sig. Han satt med rak rygg, precis som Rin skulle ha gjort, och såg inte på någon, inte ens på domaren. Atmosfären var så spänd att man skulle kunna ha tagit på den, och det märktes att folket hade förlorat all respekt för drottningen.

–        Förnekar du att du beordrade dina soldater att mörda ett helt folk på grund av en enda person? frågade domaren.

–        Nej.

–        Varför? Så vitt som jag har förstått så gjorde flickan inget mot dig, och hon hotade inte heller landet.

Len gjorde en gest mot Kaito, som stod bakom honom, precis bredvid kvinnan som hade lett hela revolutionen. Len hade förstått att hon hette Meiko, och hon såg kallt på honom.

–        Det var av avundsjuka. Kaito hade berättat i ett brev om att han hade träffat Miku Hatsune, och eftersom jag var kär i honom så blev jag så arg att jag inte kunde tänka klart, sa Len.

–        Så du sa åt dina soldater att bränna ner hela landet för att du var avundsjuk på en person?

Len nickade.

–        Och det är ändå inte allt. Meiko, vill du vara så vänlig att berätta din historia för oss och för drottningen? frågade domaren.

Meiko gick fram och började tala.

–        Jag kom till drottningen för att be henne sänka skatterna eftersom min familj var på gränsen till att svälta ihjäl. Hon sa nej, och redan dagen efter så dog min lillebror. Sedan så dog alla andra familjemedlemmarna, och nu så finns det bara jag kvar. Om drottningen hade lyssnat på mig så hade de levt idag, sa hon.

En efter en så berättade flera ur befolkningen om vad de hade upplevt av drottningens grymhet. Len såg ner i golvet. Han skämdes för Rins skull, men samtidigt så tänkte han att de bara hade sett den sidan av Rin som kunde vara grym, och de hade aldrig sett den sidan av henne som var god och kärleksfull.

Rin kom fram till huset där rättegången hölls. Hon gick inte in, utan höll sig utanför. Hon hörde alla prata om henne, och tårarna började rinna. Len var tvungen att sitta där inne och höra allt som var menat för henne.

Det borde vara jag. Jag borde sitta där inne. Vad tänker Len nu när han hör allt ont som de har att säga? Älskar han mig fortfarande? tänkte hon.

Rin lyssnade uppmärksamt. Hon slog en hand för munnen för att inte skrika till när hon hörde domen.

Len satt med nerböjt huvud. Domen hade fallit. Det fanns ingen återvändo. Två personer tog tag i honom och ledde honom till fängelsecellen där han skulle tillbringa den sista natten i sitt liv. De knuffade in honom, och han satt länge på golvet.

Var är du nu, Rin? Har du lyckats fly? Vet du vad som kommer att hända imorgon? Kommer du att vara där när jag avrättas, eller kommer du att hunnit fly från staden? tänkte han.

Len hoppades att Rin skulle vara långt borta när avrättningen skedde. Han ville inte att hon skulle vara där och tvingas se på. Han ville inte att det sista hon såg av honom skulle vara hans död.

Rin sjönk ner på marken. Hon hade sett Len ledas bort, men hon hade inte vågat göra något tecken till honom för att få honom att se henne. Hon vågade inte riskera att de fick syn på henne.

Vad tänker du om mig nu, Len? tänkte hon.

Hon snyftade till och reste sig upp. Hon visste inte vad som skulle hända härnäst, men hon visste en sak, och det var att hon var tvungen att närvara vid avrättningen. Det var trots allt hennes fel att hennes bror skulle bli dödad.

Den natten sov Len oroligt. Han var inte orolig för sin egen skull, utan för Rins. Han visste inte hur hon skulle klara av att leva fattigt och enkelt efter ett liv i lyx.

Han vaknade med ett ryck när de första solstrålarna strilade ner från det lilla fönstret i cellen. Han låg och tänkte på Rin när dörren till cellen öppnades. En man kom in, bärandes på en bricka med en bit bröd och ett glas vatten.

–        Dags för er frukost, ers majestät, sa han med hånfull röst.

–        Är det allt? frågade Len med samma högdragna tonfall som Rin brukade använda när hon var irriterad.

–        Jag är ledsen att behöva göra er besviken, men fångar får inte något annat.

Med de orden så gick mannen ut ur cellen. Len suckade och reste sig upp. Mannen hade ställt brickan på golvet, och Len satte sig ner och började äta.

Jag har ätit värre, tänkte han.

Han hade ätit möglat bröd, och han hade flera gånger gått flera dagar utan mat.

Och allt för Rins skull, tänkte han.

Len älskade sin syster, och han hade gladeligen gjort allt som hon hade sagt åt honom att göra. Han ångrade inget, inte ens att han hade bytt plats med henne för att rädda hennes liv.

Len såg på mannen som låg på knä framför honom och bad.

–        Snälla ni, jag ber er. Jag har fru och barn att försörja. Vad ska hända med dem om ni dödar mig?

–        Du behöver inte oroa dig för dem. Mina soldater kommer att ta hand om dem, om de inte redan ha gjort det, sa Len kallt, och mannens ögon vidgades.

–        Ni skulle inte våga, sa han.

–        Jag har mördat många i mitt liv. Det här är inget nytt för mig.

–        Varför?

–        För att min drottning beordrade det.

Med de orden så svingade Len sitt svärd i en vid halvcirkel och högg huvudet av mannen.

–        Hur går det? frågade han soldaten som stod en bit ifrån honom. 

–        Halva staden är död. Har ni hittat flickan ni letade efter?

Len skakade på huvudet, och såg bort emot den del av staden där de nyss hade varit. Allt som fanns kvar av de vackra träbyggnaderna var brinnande ruiner.

Soldaten gick iväg, och sedan så hörde Len ljudet av springande fötter. Han vände sig om och fick syn på en lock av grönt hår.

–        Miku, viskade han för sig själv och sprang mot stället där han hade sett håret.

Miku stod pressad mot en vägg, och hon såg på honom med så rädda ögon att Len bara ville släppa svärdet och hålla om henne. Men det enda som han gjorde var att dra bak huvan på manteln.

–        Len! utbrast hon, och hennes skräckslagna ansiktsuttryck byttes ut mot ett leende.

–        Miku… Jag är ledsen. Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig, sa Len och lyfte upp svärdet.

Hon flämtade till. Han såg bort och högg framåt med svärdet. Han hörde ett kvävt skrik och visste att han hade träffat henne. Han vände sig snabbt om. Han ville inte se på henne.

En soldat kom fram till honom.

–        Är hon död? frågade Len och gjorde en gest mot stället där han visste att Mikus kropp låg.

Soldaten gick förbi honom, och Len visste att han undersökte kroppen.

–        Hon är död. Var det flickan ni letade efter?

–        Ja, sa Len med sammanbitna tänder.

Han kände hur tårarna började rinna och torkade irriterat bort dem.

Det var för Rins skull. Det var för att hon skulle bli lycklig, tänkte han.

Len suckade och såg upp mot himlen, som var fylld av rök. Han visste att han aldrig skulle komma dit, men han brydde sig inte. Han hade vigt sitt liv åt att tjäna Rin, oavsett vad som hände. Han var beredd att gå till helvetet för hennes skull. Och han var beredd att offra allt för henne, till och med sitt eget liv.

Några dagar efter att Len hade kommit hem så stod han och såg ner på en kvinna som låg på knä framför Rin.

–        Snälla, jag ber er. Min familj har knappt några pengar, och vi är hela tiden på gränsen till att svälta ihjäl. Om ni bara kunde sänka skatten lite…

–        Kommer inte på fråga.

–        Men ers majestät…

–        Landet behöver pengar. Om jag sänker skatten så kommer vi inte att klara oss lika bra som vi har gjort hittills.

–        Kan ni inte ta pengar från de som är rikare? Det måste finnas någon…

Rin tystade henne med en armviftning.

–        Försök inte att tala om för mig hur jag ska styra mitt land, sa hon kallt.

–        Jag ber bara om en chans att få mer pengar. Snälla.

–        Du lyssnar inte på vad jag säger. Gå härifrån.

–        Ers majestät…

–        Gå, annars kallar jag hit vakterna.

–        Snälla…

–        Vakter!

Vakterna kom in och tog tag i kvinnan och började dra henne mot tronrummets dörr.

–        Jag lovar, ers majestät, att folket kommer att göra uppror om ni fortsätter så här. Vi kommer inte att tolerera det för alltid, ropade kvinnan.

–        Jag tror du glömde något, sa Rin mjukt.

Vakterna bugade och tvingade med kvinnan i bugningen. Len såg hur hårt hon kämpade emot, men det hjälpte henne inte. Hon såg förödmjukad ut, och Len visste att det var det som Rin gillade med att ha makt, och det kunde han förstå.

När kvinnan var ute ur rummet så vände Rin sig mot Len.

–        Var jag för hård mot henne? frågade hon.

–        Nej. Ni skötte er utmärkt.

Len bugade sig och började gå nedför trappan som ledde upp till tronen. Han gick baklänges, för även om Rin var hans syster så var hon fortfarande drottning, och det var ohövligt att vända ryggen åt drottningen 

–        Vart ska du? frågade Rin.

–        Jag måste göra i ordning ert te.

–        Vad blir det till?

–        Brioche, svarade Len, och Rin log och kramade honom.

–        Du vet att det är min favorit. Tack, utbrast hon.

Len log och gick iväg till köket för att göra i ordning allt. Han gjorde i ordning brichoen och lade upp den på brickan. Teet blev klart precis när han var färdig med briochen, och han hällde upp det i en vacker kopp. Han hällde i lite socker, precis som han visste att hon ville ha det, och sedan så satte han koppen på brickan och gick ut ur köket.

Han gick upp till Rins rum och knackade på.

–        Kom in, sa hon, och Len hörde att hon grät.

När han kom in i rummet så satt hon ihopkrupen i en fåtölj och grät. Len ställde ner brickan på ett bord och gick fram till sin syster. Han kramade om henne hårt, och hon kramade om honom lika hårt.

–        Kaito har hittat en annan, snyftade hon, och Len förstod på en gång vad hon menade.

Rin hade länge varit kär i en ung man som hette Kaito. Han var prins i ett annat land, och Rin hade trott att han skulle acceptera hennes förslag till giftermål eftersom det skulle vara det bästa för båda deras länder.

–        Hur fick ni veta? Och vad fick ni veta? frågade Len och strök Rin över ryggen.

–        Han skrev ett brev och berättade att han hade hittat en flicka som tydligen är vackrare än mig. Han skrev till och med hennes namn, sa Rin och kastade brevet i den öppna elden.

Len såg på brevet som långsamt brann upp, och sedan så såg han på sin syster igen. Hon hade ett mordlystet uttryck i ansiktet.

–        Hon heter Miku Hatsune. Leta reda på henne och döda henne, sa hon kallt.

Det kändes som om Len fick ett slag i magen.

–        Ers majestät, jag tror att det vore bäst om ni i alla fall sover på saken. Ni borde inte fatta så förhastade beslut. Ni måste tänka på konsekvenserna av era handlingar, sa han.

–        Jag har redan tänkt igenom det. Ta med dig de soldaterna som du behöver och börja leta efter henne så snart som du kan. Döda henne och alla som bor i hennes land.

–        Ers majestät, jag har träffat Miku Hatsune. Hon bor i landet som vi precis fick en allians med. Att attackera och döda alla betyder att vi bryter alliansen.

–        Må så vara.

Len bugade. Han hade inga fler protester, och han visste att även om han hade haft det så skulle Rin bara vifta bort dem.

–        Ja, ers majestät, mumlade han och gick ut ur rummet.

Han började gå mot rummet där han visste att de flesta soldater höll till. Om han skulle kunna döda alla i hela det landet så skulle han behöva en hel del soldater, men eftersom han hoppades att han skulle kunna döda obemärkt så ville han inte ha med sig för många.

När han kom fram till rummet så satt det flera soldater där. Len visste att de bara väntade på att få ett uppdrag, och efter att tyst ha räknat ut hur många han skulle behöva och vilka han skulle behöva. Sedan så ropade han åt dem som han hade bestämt sig för och gav dem instruktioner.

–        Drottningen har beordrat att vi ska döda alla i ett land. Jag kommer att leda er till det landet, och när vi är där så ska ni döda alla som ni ser. Visa ingen nåd. Men om ni ser en flicka med långt grönt hår så ska ni föra henne till mig. Jag ska döda henne personligen, sa han.

Soldaterna nickade som tecken på att de hade förstått. De gick ut ur rummet och gick i riktning med stallet. Len visste att de skulle göra i ordning hans häst också, så han gick inte ut på en gång, utan han stannade kvar en stund. Han lutade huvudet mot väggen.

–        Er häst är redo, sa en av soldaterna efter en stund, och Len såg på honom.

–        Tack. Jag kommer snart. Jag ska bara informera hennes majestät om att vi börjar resan nu, sa han.

Han gick in i slottet igen. Han gick igenom de många korridorerna, och när han kom fram till Rins rum så knackade han på.

–        Kom in, sa hon.

–        Vi är redo att resa nu, sa Len när han hade gått in i rummet och stängt dörren.

Rin nickade.

–        Hur länge kommer ni att vara borta? frågade hon.

–        Vi kommer tillbaka så fort som vi kan. Men om vi ska döda alla i landet så kommer det att dröja.

–        Jag förstår.

–        Ers majestät, jag vill inte verka ohövlig, men vore det inte bättre om vi bara dödade Miku? frågade Len, och hans syster skakade på huvudet.

–        Jag vill inte att någon ska kunna bevittna det och tala om det för någon, sa hon.

Len bugade sig och gick ut ur rummet. Han gick in i stallet och fick syn på sin häst, som stod klar och verkade otålig att komma iväg.

–        Ta det lugnt. Vi ska snart iväg, viskade Len, och hästen lugnade ner sig.

Len satt upp på hästen, och när han såg på soldaterna så såg han att de också satt på sina hästar.

Nu så finns det ingen återvändo. Det är bara att göra som drottningen säger, tänkte han.

Han signalerade åt soldaterna att följa efter honom, och de red iväg. Len såg tillbaka på slottet en sista gång innan de red in i skogen.

Rin såg efter Len där han red iväg med soldaterna. Hon kunde inte låta bli att undra över hans konstiga beteende.

Det är som om han ville beskydda Miku Hatsunes land, tänkte han.

Hon skakade av sig tankarna och vände sig mot brickan som stod kvar på bordet där Len hade ställt den. Hon hade knappt rört något, och hon visste att teet skulle vara kallt, men hon brydde sig inte. Hon tog upp koppen och började dricka. Det var inte för kallt, men värmen hade gått ur. Vanligtvis så höll Len henne sällskap medan hon drack teet, men nu så var hon ensam, och hon var inte glad över det. Det var som om hela hon var kall, och inte bara teet.

Len log för sig själv där han gick på gatorna. Han hade precis förhandlat fram en allians, och nu så skulle han få åka hem. Det var inte det att han inte hade trivts, men han kände sig alltid osäker så fort han lämnade slottet och Rin. Det kändes som om hon skulle kunna råka illa ut när som helst, och han skulle inte vara där och kunna beskydda henne.

Len var alltid orolig för att folket skulle göra uppror. Rin styrde verkligen landet med järnhand, men vem kunde klandra henne? Hon hade bara varit tolv år gammal när hon hade blivit krönt till drottning, och hon hade aldrig haft någon som hade visat henne hur man styrde ett land. Det hade varit meningen att hennes mor skulle ha skött allt det, men eftersom det hade varit planerat till att hända när Rin var femton år så hade det aldrig hänt, och eftersom det var sed vid hovet att kungens eller drottningens mest lojale tjänare var rådgivare så hade det aldrig funnits någon som kunnat tala om exakt som var rätt eller fel, eftersom Len visste lika lite som Rin.

Len var så försjunken i sina tankar att han inte upptäckte flickan förrän han krockade med henne.

–        Förlåt mig, sa han och hjälpte flickan, som hade ramlat, att resa sig upp.

–        Det gör inget. Det var mitt fel. Jag borde ha sett mig för, sa hon och borstade av sig dammet.

Len såg på henne. Hon log mot honom, och han kände hur hjärtat slog snabbare och magen kändes som om den var fylld med fjärilar. Han försökte att tänka bort känslorna eftersom han antagligen aldrig skulle se henne igen, men det var omöjligt.

–        Jag heter förresten Miku Hatsune, sa flickan plötsligt och sträckte fram handen.

–        Len Kagamine, sa Len och skakade den.

–        Trevligt att träffas, Len. Bor du här?

–        Tyvärr inte. Jag var bara här för att träffa kungen.

–        Så det är du som är drottning Rins sändebud? Det har inte direkt varit en hemlighet att någon från hennes hov skulle komma hit. Men jag trodde inte att det skulle vara en så snygg kille.

Len kände hur han rodnade. Miku verkade vara så avslappnad och positiv, till skillnad från vad han själv oftast var.

–        Hur visste du att jag var från hennes hov? Vad menar du med att det inte direkt har varit en hemlighet? frågade han.

–        Några tjänare hörde det från kungen, och sedan så berättade de det för alla som ville höra på, och alla som inte ville höra på också, för den delen. Om du frågar mig så är de flesta av tjänarna på slottet riktiga skvallerbyttor, sa Miku och skrattade.

–        Vilken kategori tillhör du? De som ville höra på eller de som inte ville höra på? skrattade Len.

–        De som inte ville höra på. Jag har aldrig riktigt gillat skvaller.

–        Varför inte? Jag trodde att de flesta unga damer gillade det.

Miku skrattade förläget och bytte samtalsämne.

–        Vilken ställning har du inom drottning Rins hov? frågade hon.

–        Jag är drottningens mest betrodde tjänare.

–        Det måste vara en ära.

–        Det är det.

De hade gått en bit medan de hade pratat, och nu så vände sig Miku mot Len.

–        Här måste vi skiljas åt, men jag hoppas att vi ses igen, Len Kagamine, sa hon.

–        Detsamma, Miku Hatsune.

Miku skrattade och vinkade åt Len innan hon försvann. Len log och gick iväg.

Rin satt i sitt rum och väntade otåligt på att Len skulle komma tillbaka. Hon var nästan redo att gå ut i regnet när det knackade på dörren.

–        Kom in, ropade hon.

Dörren öppnades och Len kom in. Han var blöt in på bara skinnet, men det hindrade inte Rin från att kasta sig om hans hals.

–        Ni blir blöt, mumlade Len, men han höll om henne hårt.

–        Jag bryr mig inte. Jag har längtat efter att du skulle komma tillbaka.

Len trasslade sig lös från Rins omfamning efter ett tag.

–        Hur har ni haft det? frågade han.

–        Tråkigt. Jag har saknat dig.

Len log, och Rin log och kramade om honom igen.

Rin stod vid sitt fönster och såg ut över sitt kungarike. Bredvid henne så stod hennes trognaste tjänare, hennes tvillingbror Len.

–        Se på staden, Len. Se hur vacker den är, utbrast Rin.

–        Och alla i staden älskar och fruktar er, ers majestät.

Rin skrattade.

–        Len, hur många gånger måste jag säga det? Du behöver inte kalla mig för ”ers majestät” när vi är ensamma, sa hon.

–        Jag är er trogne tjänare och jag gör alltid som ni säger, men ni är min drottning, och det är inte mer än rätt att jag kallar er det som är passande.

Rin skrattade igen och fortsatte att se ut över det kungarike som hon styrde över.

Len såg stolt på Rin medan han tänkte tillbaka på hur deras liv hade sett ut.

–        Kolla, Len. Kolla vad jag har gjort, utbrast Rin glatt.

Tvillingarna var fem år gamla, och Rin hade precis lyckats få ihop en krans av små träpinnar. Hon räckte den till Len, som tog emot den och log stort.

–        Får jag den? frågade han.

–        Självklart.

Len såg storögt på kransen. Han lyfte huvudet för att tacka henne, och hans leende slocknade.

–        Vad är det? frågade Rin oroligt.

–        Bakom dig, var det enda som han kunde säga.

Rin hann knappt reagera förrän tvillingarnas mamma lyfte upp henne och bar iväg med henne.

–        Mamma, vart ska ni? ropade Len.

Han försökte att springa efter dem, men hans pappa stoppade honom.

–        Len! skrek Rin.

–        Rin! skrek Len.

Tvillingarna såg hjälplöst på varandra medan Rin bars bort.

Len hade tappat kransen, och nu, när hans älskade syster hade försvunnit, så plockade han upp den och höll den i ett hårt grepp.

Rin hade vuxit upp som en prinsessa, medan Len själv hade vuxit upp som vilken vanlig människa som helst. Men han hade inte kunnat glömma Rin, så när han hörde att det behövdes en ny tjänare på slottet så hade han genast gått dit.

Slottet såg så gigantiskt och respektinjagande ut att Len knappt vågade gå och knacka på.

Kommer de ens att tycka att en tolvårig pojke passar som tjänare? tänkte han.

Han var på väg att gå tillbaka hem till sin pappa och sin styvmamma, men så tänkte han på anledningen till att han var där, och han stålsatte sig och knackade på. Slottsporten öppnades och en gammal man stod där och granskade Len.

–        Vad vill du? frågade mannen.

–        Jag heter Len Kagamine. Jag hörde att ni behöver fler tjänare, svarade Len.

–        Är inte du lite väl ung för att arbeta?

–        Jag lovar, jag kan arbeta lika väl som en vuxen man. Vad behöver ni?

–        Vi behöver någon som kan betjäna prinsessan Rin, svarade den gamle mannen, och Lens hjärta tog ett skutt när hans syster nämndes.

–        Hon är ungefär i tolvårsåldern, eller hur?

–        Det stämmer.

–        Då så är hon lika gammal som mig. Jag tror säkert att hennes höghet behöver en tjänare i hennes egen ålder.

Den gamle mannen nickade och tecknade åt Len att följa efter honom. Len kunde knappt tro sin tur. Han var inne i slottet, och mannen skulle antagligen ta honom till Rin.

Den gamle mannen stannade framför en vackert snickrad dörr och knackade på.

–        Kom in, hördes en röst inifrån rummet, och Len trodde att hans hjärta skulle hoppa ut ur bröstet.

De gick in i rummet. Där, på en vacker himmelssäng med guldkantade draperier, låg Rin. Hon hade knappt förändrats alls under alla de åren som de hade varit skilda åt.

–        Vad är det? frågade hon och satte sig upp.

–        Denna unge mannen säger att han vill vara er tjänare, svarade den gamle mannen.

Rin granskade Len. Han hade på sig en mantel med huva, och eftersom det regnade ute så var huvan uppdragen.

–        Lämna oss, sa hon vänd till den gamle mannen, som gick ut.

Len drog bak huvan.

–        Minns du mig, Rin? frågade han.

Hon såg på honom med ett förvånat uttryck i ansiktet, men snart så byttes det ut mot ett leende.

–        Len! utbrast hon och kastade sig om halsen på honom.

Dagen efter så kungjorde hon för alla att hon inte letade efter en tjänare längre, men hon avslöjade inte att det var hennes bror som var hennes nya tjänare. Drottningen, tvillingarnas mamma, verkade se misstänksamt på Len, men han brydde sig inte. Det enda som han brydde sig om just då var att han fick vara nära Rin igen.

Len såg på sin syster där hon stod med båda händerna på fönsterbrädan. Tvillingarnas mamma hade dött bara ett halvår efter att Len hade kommit till slottet, och Rin hade blivit krönt till drottning bara några dagar efteråt. Trots sin ringa ålder så hade hon lyckats få folkets respekt.  Len misstänkte att det hade med sättet som hon styrde landet på, men han hade aldrig riktigt ägnat någon tanke åt det.

Rin såg på Len, som verkade vara försjunken i sina egna tankar.

–        Hur är det? frågade hon.

–        Va?

–        Du verkade så frånvarande.

–        Det är inget.

–        Kom igen nu. Säg det.

–        Jag lovar, det är inget.

Rin lade huvudet på sned.

–        Du vet att du inte kan lura mig, sa hon, och Len skrattade.

–        Jag tänkte bara på hur det var när jag började arbeta för er, sa han.

Rin log, och sedan så såg hon ut genom fönstret igen.

–        Tror du verkligen att folket älskar mig? Jag är orolig över att jag kanske styr landet på fel sätt, sa hon.

–        Ingen kan klandra dig. Jag menar, ni är ju bara fjorton år. Ingen förväntar sig att en fjortonårig drottning kan göra allt, sa Len.

Rin suckade och såg på sin bror.

–        Om folket gör revolution, skyddar du mig då? frågade hon.

–        Självklart. Ni behöver inte fråga. Ni är min drottning, och jag är er tjänare. Jag kommer att skydda er om så hela världen är emot er.

Rin log.

–        Tack, viskade hon.

Len bara log och ställde sig bredvid henne. Han lade sin hand över hennes.

–        Jag skulle aldrig låta någon skada er. Aldrig.

Rin såg på honom. Han hade inte sagt hennes namn sedan han hade börjat arbeta för henne, och han kallade henne alltid för ”ers majestät”, men trots det så visste Rin hur mycket han brydde sig om och älskade henne.

De stod så en stund, och sedan så kom en annan tjänare in i rummet. Len släppte taget om hennes hand, och Rin kände genast hur hon saknade den. Hon saknade den närhet som hon och hennes bror bara hade när de var ensamma, och även då så var det sällan.

Len pratade en stund med den andre tjänaren, och sedan så vände han sig mot Rin.

–        Jag måste uträtta ett ärende, ers majestät. Jag kommer att bli borta i några dagar, sa han.

–        Vad för ärende?

–        Vi är på god väg att få en allians med ett närliggande land. Någon från hovet måste dit och se till så att det verkligen blir en allians.

–        Kan jag följa med?

–        Jag tror inte att det är någon bra idé. Det har varit oroligt bland befolkningen här. Jag är orolig för att det kan utbryta revolution om ni följer med.

–        Hur menar du?

–        Om ni åker iväg till ett annat land så kan någon få för sig att ta allt i egna händer, och innan ni vet ordet av så är ni inte drottning längre.

Rin suckade, men hon var tvungen att hålla med sin bror. En revolution var det sista som hon ville ha.

–        Jag förstår, sa hon.

Len bugade och gick mot dörren.

–        Len?

–        Ja, ers majestät?

–        Ta hand om dig.

Len nickade och gick ut ur rummet.

Halloj! Jag har inte varit inne här på typ 100 år, jag vet, så nu kör jag en liten uppdatering nu. :)

Jag kan stolt säga att jag har gått och blivit manga/anime-fan sedan sist, och dessutom så har jag upptäckt Vocaloid-musik. :) (Vocaloid är typ ett japanskt program där man har skapat olika "artister" genom att ta typ röstprover, och sedan använda dem till att göra musik. Ja, det programmet kan sjunga. Ja, det låter jäkligt bra. Nej, det låter inte alltid helt mänskligt. :P)

Mitt skrivande... Det rullar på, och jag håller på med 31 böcker, 2 musikaler och en hel del noveller just nu. :P Någon som kan tänka sig att läsa och ge respons på någon av mina noveller? :)


///

Sabina