Legolama

Len öppnade långsamt ögonen. Han trodde att han bara skulle se ljus, men han såg träd, och han kunde inte orientera sig. Han visste bara att han halvlåg och lutade sig mot något.

Plötsligt så hördes skrik och ett skratt. Han lyfte lite på huvudet och fick syn på en person med långt grönt hår som skrek åt en person med blått hår.

–        Skulle det där vara kul? Du hällde en glass innanför min tröja, Kaito. Det är inte kul, sa hon.

–        Ta det lugnt, Miku. Det var bara ett skämt.

–        Ett skämt? Jag ska visa dig ett skämt!

Len hörde ett skratt.

–        Ska du slå honom med en purjolök? hördes en röst, och Len fick syn på Meiko.

–        Har du något annat förslag? Ska jag ta en av dina flaskor och slå honom med den?

Kaito skrattade och tog tag i Miku bakifrån.

–        Det är bra. Visa henne var skåpet ska stå, skrattade Meiko.

Sedan så såg hon på en punkt precis bredvid Len.

–        Sover han fortfarande? frågade hon.

–        Jag tror det, svarade en välbekant röst.

–        Jag kan slå till honom så vaknar han säkert. Han måste vara döv som kan sova när Miku och Kaito bråkar.

–        Nej tack, din lilla rebell, mumlade Len.

Meiko såg på honom.

–        Vad kallade du mig? frågade hon och skrattade.

–        Rebell, sa Len och skrattade till.

–        Rebell? Nog för att jag slår till folk lite då och då, men jag är ingen rebell.

Len skrattade till.

–        Jag hade en dröm där du var en rebell, sa han.

–        Vad gjorde jag då? frågade Meiko och lyfte på ena ögonbrynet.

–        Du ledde en revolution mot en drottning för att hon hade vägrat att sänka skatterna, och din familj hade dött på grund av det.

–        Låt mig gissa. Rin var drottningen och du var hennes trogne tjänare. Tro inte att jag inte vet hur du tänker, Len Kagamine, sa Meiko, och ett skratt hördes precis bredvid Len.

Rin lutade sig framåt så att hon såg på Len, och hennes leende var större än hon någonsin hade trott att det kunde bli.

–        Du har rätt. Rin var drottningen, sa Len, och Rin strök honom över håret.

–        Och du var min trogne tjänare? frågade hon.

–        Din mest betrodde.

–        Var jag och Kaito också med? frågade Miku, som hade ställt sig med Kaito mittemot Len.

–        Du var en vacker flicka, Miku, och Kaito var en prins som blev kär i dig, sa Len, och Rin skrattade.

–        Naturligtvis, sa hon.

Miku himlade med ögonen, och alla skrattade.

–        Så jag var en vacker flicka, Kaito var en prins, Meiko var en rebell, Rin var en drottning och du var en tjänare? sammanfattade hon.

Len nickade, och hon skakade på huvudet. Sedan så såg hon på Rin.

–        Jag tror att det är dags att börja gå hemåt. Eller vad säger ers majestät om den idén? skrattade hon.

Alla skrattade, och Rin, som hade rest sig upp, sträckte ut sin hand mot Len. Han tog tag i den, och hon drog upp honom på fötter.

När de började gå så såg Len på det stället där han hade vaknat. Han kunde inte riktigt minnas att han hade lagt sig där och somnat.

När han såg närmare på platsen så såg han ett stort hål precis bredvid trädet, och ett svagt ljussken syntes genom det hålet. Det blev svagare och svagare, och till slut så slocknade det helt. Len visste inte om han inbillade sig eller inte, men han tyckte att han såg ett litet ljussken som långsamt steg upp från hålet, och han hörde en svag sång.

Len log och vände sig om. Han höll fortfarande i Rins hand, och hon pratade glatt med alla de andra. Len föll snart in i diskussionerna, och de pratade och skrattade medan de gick hemåt.