Legolama

När Rin vaknade så kunde hon först inte komma på varför hon låg på en hård gata. Sedan så mindes hon allt och började gråta.

Det är idag som Len ska bli avrättad. Och det är mitt fel, tänkte hon.

Hon reste sig långsamt. Kyrkklockan visade att det var sex timmar kvar tills avrättningen. Sex timmar tills Len skulle dö.

I ett försök att undvika alla tankar om det så vände hon sig bort ifrån klockan. Tårarna rann, och hon började tänka på Len. Hon undrade vad han tänkte nu, och vad han kände.

Är du rädd för döden, Len? Är du rädd för vad som kommer att hända efter döden? På grund av mig så kommer du inte att komma till himlen. Skrämmer den tanken dig? Eller bryr du dig inte? Och vad tänker du om mig? Du har fått höra vad de tycker om mig. Hatar du mig nu? Eller älskar du mig fortfarande? tänkte hon.

 

Len stod vid det lilla fönstret i sin cell. Genom gallret så kunde han se kyrkklockan.

Fem timmar kvar, tänkte han.

Han hörde hur någon kom in i cellen, och när han vände sig om så stod Kaito där.

–        Jag förstår fortfarande inte, sa han.

Han gick in i cellen, och Len var nära att buga. Han hejdade sig i sista sekunden, och Kaito verkade inte har märkt något.

–        Vad är det som du inte förstår? frågade han.

–        Varför du kunde göra så mot Miku, svarade Kaito och suckade.

–        Jag lät ilskan ta över.

–        Ilskan? Var du arg på Miku?

–        Jag var arg och avundsjuk. Jag är ledsen. Jag borde ha tänkt mig för.

–        Ånger får inte Miku att komma tillbaka.

Len kunde förstå Kaitos sorg. Han hade själv förlorat sin stora kärlek när Miku dog.

–        Du saknar henne verkligen, sa han, och Kaito fick ett nästan argt uttryck i ansiktet.

–        Hur skulle du kunna förstå? Efter allt som jag har hört så har jag förstått att du saknar sympati och förståelse för alla andra. Jag är glad över att jag tackade nej till ditt förslag om giftermål. Du är en hemsk drottning, sa han och stormade ut ur cellen.

Len sjönk ner på golvet.

Allt det där var menat för dig, Rin. Alla verkar hata dig. Alla utom jag. Jag älskar dig, och det kommer jag att fortsätta med i helvetet, tänkte han.

 

Rin kunde inte låta bli att se på kyrkklockan ibland. Trots att hon inte ville det så var hon tvungen att veta hur lång tid Len hade kvar i livet.

Fyra timmar kvar. Tiden går verkligen fort när man inte vill att den ska göra det, tänkte hon.

Hon fick syn på revolutionsledaren och gömde sig snabbt bakom ett hus.

Det är precis samma person som bad mig att sänka skatterna. Och på grund av mig så har hon lett folket till uppror, och min egen bror sätter livet till för att rädda mig. Allt är mitt fel.

Rin satte sig på marken och började gråta. Hon ville spola tiden tillbaka till när hon var liten och det enda hon oroade sig för var huruvida hon någonsin skulle få se Len igen efter att de hade blivit skilda åt.

 Om jag kunde resa tillbaka i tiden så skulle jag ha gett mig själv en stor örfil och beviljat kvinnans önskan om sänkta skatter. Jag skulle ha tänkt mer på vad folket ville istället för på mig själv, tänkte hon.

 

Len var uttråkad. Han ville nästan bli avrättad på en gång, bara för att slippa vara instängd i cellen. Han såg hela tiden på klockan, vilket var en dålig sak att göra, eftersom han bara blev irriterad och rastlös när han såg hur lång tid det var kvar.

Tre timmar. Vad ska man göra under tre timmar i en cell för att inte dö av tristess? tänkte han. ¨

Han stod vid fönstret och såg ut. Han tänkte på Rin, och hur tårarna hade runnit nerför hennes kinder när han hade blivit ivägledd. Han hade knappt kunnat se på henne, men han ville hålla hennes mod uppe, och han hade känt att det bästa sättet att göra det på var att se på henne, och försöka muntra upp henne.

 

Rin hade vågat sig in i slottet igen. Hon visste att det var en stor risk, och att Len inte ville att hon skulle bli hittad, men hon kände sig tvungen att gå in där.

Hon gick igenom korridorerna så tyst som hon kunde, och snart så var hon vid sitt rum. Hon gick in och satte sig på sängen. Hon satt där länge, och sedan så reste hon sig och gick fram till sin garderob.

Jag behöver kläder. Ska jag köpa kläder, och riskera att bli upptäckt, eller ta kläder härifrån? Det kan bli svårigheter om jag tar kläder härifrån, eftersom någon kan känna igen dem, men vad finns det för alternativ? tänkte hon.

Hon började tänka på vad Len skulle ha velat. Han hade klätt ut sig till henne bara för att rädda hennes liv, och han skulle spela den rollen tills han dog. Det var inte mer än rätt att hon gjorde samma sak.

Hon visste var tjänarna hade sina rum, och hon trodde inte att det skulle bli speciellt svårt att hitta rummet som tillhörde Len. Men när hon väl kom ner till rummen så upptäckte hon att det inte var så lätt som hon hade trott. Alla dörrar såg likadana ut, och Rin gick in i flera av dem, men inget av dem var Lens.

Hon höll på att ge upp när hon fick syn på en krans av träpinnar i det sista rummet som hon gick in i. Den låg på sängen, och Rin satte sig på den och tog upp kransen. Hon höll den i ett fast grepp medan tårarna började rinna.

Det är kransen som jag gav honom när vi var små. Han har sparat den under alla dessa år, tänkte hon.

Hon torkade bort tårarna, tog ett djupt andetag och reste sig upp. Hon gick fram till garderoben och öppnade den. Där inne så hängde det en stång med kläder på, och alla kläderna såg likadana ut.

Inte undra på att han alltid har samma kläder på sig. Jag trodde att han aldrig tvättade sina kläder, utan att han bara hade en uppsättning av dem, tänkte Rin och skrattade bistert.

Hon tog ut några uppsättningar skjortor och byxor, precis som de kläderna som hon hade på sig nu. Hon letade i hela rummet efter en väska eller något liknande, och till slut så hittade hon en sorts påse som hon ofta hade sett Len ha med sig när han reste någonstans. Hon öppnade den, vek ihop kläderna mycket noggrant och lade ner dem. Till slut så lade hon ner kransen och stängde påsen. Hon slängde den över axeln och gick ut ur rummet.

Hon gick långsamt genom slottet, och när hon kom ut igen så syntes kyrkklockan tydligt.

Bara två timmar kvar. Varför kan man inte stoppa tiden? tänkte hon.

 

Bara en timme till, tänkte Len där han låg på den lilla sängen i cellen.

Han kände sig rastlös, och han ville att den sista timmen skulle gå snabbt. Han ville inte dö, men han ville inte heller sitta och bara vänta.

Jag undrar om det är så här en gris känner sig när den är inspärrad och ska slaktas, tänkte han.

Han skrattade bistert åt sig själv. En gris hade i alla fall inget val. Det hade Len haft. Han hade kunnat strunta i Rin och flytt med alla de andra tjänarna.

Fast då skulle skuldkänslorna äta upp mig, tänkte han.

 

Rin gick runt länge innan hon hittade ett värdhus. Hon gick in och bad om ett rum för natten.

–        Det är lätt ordnat. Vad heter du? frågade värden.

–        Len Kagamine, svarade Rin.

Lika bra att använda hans namn om jag ska upprätthålla den här fasaden, tänkte hon.

Värden skrev ner namnet, och sedan gav han henne en nyckel.

–        Du är väldigt lik drottningen, Len, sa han sedan, och Rin ryckte på axlarna.

–        Alla säger det. Men jag har aldrig varit i närheten av henne.

Värden nickade.

–        Ska du se på avrättningen? frågade han.

–        Jag hade tänkt det, ja.

–        Då är det bäst att du skyndar dig att lägga dina saker på rummet. Den är om en halvtimme.

Rins hjärta sjönk som en sten, och hon pressade fram ett leende.

–        Tack för att du talade om det. Då så ska jag bara upp på rummet lite, sedan går jag dit, sa hon.

–        Om du skyndar dig så kan du slå följe med mig.

Rin nickade till tack och skyndade upp på rummet. Hon lade ifrån sig påsen på den lilla sängen, och sedan så gick hon snabbt ner igen.

–        Det var snabbt, kommenterade värden, och de började gå tillsammans till avrättningsplatsen.

Rin hjärta kändes som en sten i bröstet, och hon var nära att vända om flera gånger.

Jag måste klara det här. Jag måste göra det, tänkte hon gång på gång.

När de kom fram så ville hon bara springa iväg, men hon ställde sig stadigt och tvingade sig själv att inte se ner i marken när hon såg giljotinen. Den fasansfulla dödsmaskinen skulle snart skilja Lens huvud från hans kropp, och därmed skilja honom från Rin för all framtid.

 

Len var beredd på att dö. Han hade tillbringat hela dagen, och hela kvällen innan, med att bereda sig på det. Han hade berett sig på vad som skulle hända när han var död. Och han var inte rädd.

Om det här är priset som jag måste betala för att ha gjort Rin lycklig så betalar jag det gärna. Jag bryr mig inte om att jag kommer att komma till helvetet, tänkte han.

Två män kom in i cellen. De ryckte upp Len från sängen, där han hade suttit den senaste halvtimmen. De ledde ut honom ur cellen och band hans händer bakom ryggen.

–        Ni är drumliga karlar. Vet ni inte att man ska behandla en drottning med respekt? utbrast han.

–        Du är inte drottning längre. Du är en fånge som snart ska avrättas. Inget annat, sa en av männen.

Len fnyste. Han hade bestämt sig för att spela rollen som Rin fullt ut, och han hade rätt roligt.

Männen skrattade åt honom och ledde ut honom ur fängelset. De ledde honom fram till giljotinen, och för första gången så började Len känna sig rädd. Han började undra om det verkligen hade varit en bra idé att byta plats med Rin.

Det var för att rädda hennes liv. Hon är min syster, trots allt, tänkte han.

 

Rin trängde sig fram. Hon ville vara så nära som möjligt. För trots att det skrämde henne så ville hon se Len. Hon ville inte se honom dö, men hon kände att hon ville se honom i hans sista ögonblick i livet.

Hon stannade till när hon fick syn på honom. Han såg rakt fram.

Det är bra, Len. Se inte på folket mer än nödvändigt, tänkte Rin.

Len såg upp mot himlen, och plötsligt så log han.

Vad tänker du på nu, Len? Tänker du på mig? Tänker du på allt som har hänt? Allt som har varit postivt? tänkte Rin och log.

 

Len hade inte orkat se allas blickar, så han hade sett upp mot himlen istället. Han började tänka på Rin, och på allt som de hade gjort tillsammans. Han log, och det faktum att han bara hade någon minut kvar i livet, om ens det, var inte lika skrämmande som det hade varit.

Folket vände sig mot dig, och jag beskyddade dig. Precis som jag lovade. Tänk bara positiva saker om mig, Rin. Var du än är så hoppas jag att du skrattar och ler, tänkte han.

Han log fortfarande när de tvingade ner honom på knä. De fixerade hans huvud, och leendet slocknade lite. Men det fanns fortfarande kvar.

Kyrkklokan slog och signalerade att klockan var tre. Len fick panik i en sekund, men han lugnade sig snabbt.

–        Jag tror visst att det är tedags, sa han högdraget.

Bödeln skrattade. Len hörde ett ljud av något som kom nersusande mot honom, och allt blev svart och försvann.

 

Rin sjönk ner på marken. Hennes bror, hennes älskade bror, var död på grund av henne.

Dina plikter innefattade aldrig något sådant här. Det har aldrig varit din plikt att låtsas vara jag, tänkte hon, och tårarna började rinna.

Hon såg ett par fötter precis framför sig, och när hon lyfte på huvudet så såg hon att kvinnan som hade lett revolutionen såg på henne.

–        Hur mår du? frågade hon.

–        Jag mår bra. Det var bara lite för mycket blod, svarade Rin och reste sig upp.

Hon kastade en sista blick på giljotinen, som var täckt av Lens blod, och sedan så började hon springa. Hon sprang till värdshuset och in till sitt rum. Hon lade sig på sängen, kramade om påsen hårt och grät.