Legolama

Len såg på mannen som låg på knä framför honom och bad.

–        Snälla ni, jag ber er. Jag har fru och barn att försörja. Vad ska hända med dem om ni dödar mig?

–        Du behöver inte oroa dig för dem. Mina soldater kommer att ta hand om dem, om de inte redan ha gjort det, sa Len kallt, och mannens ögon vidgades.

–        Ni skulle inte våga, sa han.

–        Jag har mördat många i mitt liv. Det här är inget nytt för mig.

–        Varför?

–        För att min drottning beordrade det.

Med de orden så svingade Len sitt svärd i en vid halvcirkel och högg huvudet av mannen.

–        Hur går det? frågade han soldaten som stod en bit ifrån honom. 

–        Halva staden är död. Har ni hittat flickan ni letade efter?

Len skakade på huvudet, och såg bort emot den del av staden där de nyss hade varit. Allt som fanns kvar av de vackra träbyggnaderna var brinnande ruiner.

Soldaten gick iväg, och sedan så hörde Len ljudet av springande fötter. Han vände sig om och fick syn på en lock av grönt hår.

–        Miku, viskade han för sig själv och sprang mot stället där han hade sett håret.

Miku stod pressad mot en vägg, och hon såg på honom med så rädda ögon att Len bara ville släppa svärdet och hålla om henne. Men det enda som han gjorde var att dra bak huvan på manteln.

–        Len! utbrast hon, och hennes skräckslagna ansiktsuttryck byttes ut mot ett leende.

–        Miku… Jag är ledsen. Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig, sa Len och lyfte upp svärdet.

Hon flämtade till. Han såg bort och högg framåt med svärdet. Han hörde ett kvävt skrik och visste att han hade träffat henne. Han vände sig snabbt om. Han ville inte se på henne.

En soldat kom fram till honom.

–        Är hon död? frågade Len och gjorde en gest mot stället där han visste att Mikus kropp låg.

Soldaten gick förbi honom, och Len visste att han undersökte kroppen.

–        Hon är död. Var det flickan ni letade efter?

–        Ja, sa Len med sammanbitna tänder.

Han kände hur tårarna började rinna och torkade irriterat bort dem.

Det var för Rins skull. Det var för att hon skulle bli lycklig, tänkte han.

Len suckade och såg upp mot himlen, som var fylld av rök. Han visste att han aldrig skulle komma dit, men han brydde sig inte. Han hade vigt sitt liv åt att tjäna Rin, oavsett vad som hände. Han var beredd att gå till helvetet för hennes skull. Och han var beredd att offra allt för henne, till och med sitt eget liv.