Legolama

Några dagar efter att Len hade kommit hem så stod han och såg ner på en kvinna som låg på knä framför Rin.

–        Snälla, jag ber er. Min familj har knappt några pengar, och vi är hela tiden på gränsen till att svälta ihjäl. Om ni bara kunde sänka skatten lite…

–        Kommer inte på fråga.

–        Men ers majestät…

–        Landet behöver pengar. Om jag sänker skatten så kommer vi inte att klara oss lika bra som vi har gjort hittills.

–        Kan ni inte ta pengar från de som är rikare? Det måste finnas någon…

Rin tystade henne med en armviftning.

–        Försök inte att tala om för mig hur jag ska styra mitt land, sa hon kallt.

–        Jag ber bara om en chans att få mer pengar. Snälla.

–        Du lyssnar inte på vad jag säger. Gå härifrån.

–        Ers majestät…

–        Gå, annars kallar jag hit vakterna.

–        Snälla…

–        Vakter!

Vakterna kom in och tog tag i kvinnan och började dra henne mot tronrummets dörr.

–        Jag lovar, ers majestät, att folket kommer att göra uppror om ni fortsätter så här. Vi kommer inte att tolerera det för alltid, ropade kvinnan.

–        Jag tror du glömde något, sa Rin mjukt.

Vakterna bugade och tvingade med kvinnan i bugningen. Len såg hur hårt hon kämpade emot, men det hjälpte henne inte. Hon såg förödmjukad ut, och Len visste att det var det som Rin gillade med att ha makt, och det kunde han förstå.

När kvinnan var ute ur rummet så vände Rin sig mot Len.

–        Var jag för hård mot henne? frågade hon.

–        Nej. Ni skötte er utmärkt.

Len bugade sig och började gå nedför trappan som ledde upp till tronen. Han gick baklänges, för även om Rin var hans syster så var hon fortfarande drottning, och det var ohövligt att vända ryggen åt drottningen 

–        Vart ska du? frågade Rin.

–        Jag måste göra i ordning ert te.

–        Vad blir det till?

–        Brioche, svarade Len, och Rin log och kramade honom.

–        Du vet att det är min favorit. Tack, utbrast hon.

Len log och gick iväg till köket för att göra i ordning allt. Han gjorde i ordning brichoen och lade upp den på brickan. Teet blev klart precis när han var färdig med briochen, och han hällde upp det i en vacker kopp. Han hällde i lite socker, precis som han visste att hon ville ha det, och sedan så satte han koppen på brickan och gick ut ur köket.

Han gick upp till Rins rum och knackade på.

–        Kom in, sa hon, och Len hörde att hon grät.

När han kom in i rummet så satt hon ihopkrupen i en fåtölj och grät. Len ställde ner brickan på ett bord och gick fram till sin syster. Han kramade om henne hårt, och hon kramade om honom lika hårt.

–        Kaito har hittat en annan, snyftade hon, och Len förstod på en gång vad hon menade.

Rin hade länge varit kär i en ung man som hette Kaito. Han var prins i ett annat land, och Rin hade trott att han skulle acceptera hennes förslag till giftermål eftersom det skulle vara det bästa för båda deras länder.

–        Hur fick ni veta? Och vad fick ni veta? frågade Len och strök Rin över ryggen.

–        Han skrev ett brev och berättade att han hade hittat en flicka som tydligen är vackrare än mig. Han skrev till och med hennes namn, sa Rin och kastade brevet i den öppna elden.

Len såg på brevet som långsamt brann upp, och sedan så såg han på sin syster igen. Hon hade ett mordlystet uttryck i ansiktet.

–        Hon heter Miku Hatsune. Leta reda på henne och döda henne, sa hon kallt.

Det kändes som om Len fick ett slag i magen.

–        Ers majestät, jag tror att det vore bäst om ni i alla fall sover på saken. Ni borde inte fatta så förhastade beslut. Ni måste tänka på konsekvenserna av era handlingar, sa han.

–        Jag har redan tänkt igenom det. Ta med dig de soldaterna som du behöver och börja leta efter henne så snart som du kan. Döda henne och alla som bor i hennes land.

–        Ers majestät, jag har träffat Miku Hatsune. Hon bor i landet som vi precis fick en allians med. Att attackera och döda alla betyder att vi bryter alliansen.

–        Må så vara.

Len bugade. Han hade inga fler protester, och han visste att även om han hade haft det så skulle Rin bara vifta bort dem.

–        Ja, ers majestät, mumlade han och gick ut ur rummet.

Han började gå mot rummet där han visste att de flesta soldater höll till. Om han skulle kunna döda alla i hela det landet så skulle han behöva en hel del soldater, men eftersom han hoppades att han skulle kunna döda obemärkt så ville han inte ha med sig för många.

När han kom fram till rummet så satt det flera soldater där. Len visste att de bara väntade på att få ett uppdrag, och efter att tyst ha räknat ut hur många han skulle behöva och vilka han skulle behöva. Sedan så ropade han åt dem som han hade bestämt sig för och gav dem instruktioner.

–        Drottningen har beordrat att vi ska döda alla i ett land. Jag kommer att leda er till det landet, och när vi är där så ska ni döda alla som ni ser. Visa ingen nåd. Men om ni ser en flicka med långt grönt hår så ska ni föra henne till mig. Jag ska döda henne personligen, sa han.

Soldaterna nickade som tecken på att de hade förstått. De gick ut ur rummet och gick i riktning med stallet. Len visste att de skulle göra i ordning hans häst också, så han gick inte ut på en gång, utan han stannade kvar en stund. Han lutade huvudet mot väggen.

–        Er häst är redo, sa en av soldaterna efter en stund, och Len såg på honom.

–        Tack. Jag kommer snart. Jag ska bara informera hennes majestät om att vi börjar resan nu, sa han.

Han gick in i slottet igen. Han gick igenom de många korridorerna, och när han kom fram till Rins rum så knackade han på.

–        Kom in, sa hon.

–        Vi är redo att resa nu, sa Len när han hade gått in i rummet och stängt dörren.

Rin nickade.

–        Hur länge kommer ni att vara borta? frågade hon.

–        Vi kommer tillbaka så fort som vi kan. Men om vi ska döda alla i landet så kommer det att dröja.

–        Jag förstår.

–        Ers majestät, jag vill inte verka ohövlig, men vore det inte bättre om vi bara dödade Miku? frågade Len, och hans syster skakade på huvudet.

–        Jag vill inte att någon ska kunna bevittna det och tala om det för någon, sa hon.

Len bugade sig och gick ut ur rummet. Han gick in i stallet och fick syn på sin häst, som stod klar och verkade otålig att komma iväg.

–        Ta det lugnt. Vi ska snart iväg, viskade Len, och hästen lugnade ner sig.

Len satt upp på hästen, och när han såg på soldaterna så såg han att de också satt på sina hästar.

Nu så finns det ingen återvändo. Det är bara att göra som drottningen säger, tänkte han.

Han signalerade åt soldaterna att följa efter honom, och de red iväg. Len såg tillbaka på slottet en sista gång innan de red in i skogen.

Rin såg efter Len där han red iväg med soldaterna. Hon kunde inte låta bli att undra över hans konstiga beteende.

Det är som om han ville beskydda Miku Hatsunes land, tänkte han.

Hon skakade av sig tankarna och vände sig mot brickan som stod kvar på bordet där Len hade ställt den. Hon hade knappt rört något, och hon visste att teet skulle vara kallt, men hon brydde sig inte. Hon tog upp koppen och började dricka. Det var inte för kallt, men värmen hade gått ur. Vanligtvis så höll Len henne sällskap medan hon drack teet, men nu så var hon ensam, och hon var inte glad över det. Det var som om hela hon var kall, och inte bara teet.