Legolama

Len log för sig själv där han gick på gatorna. Han hade precis förhandlat fram en allians, och nu så skulle han få åka hem. Det var inte det att han inte hade trivts, men han kände sig alltid osäker så fort han lämnade slottet och Rin. Det kändes som om hon skulle kunna råka illa ut när som helst, och han skulle inte vara där och kunna beskydda henne.

Len var alltid orolig för att folket skulle göra uppror. Rin styrde verkligen landet med järnhand, men vem kunde klandra henne? Hon hade bara varit tolv år gammal när hon hade blivit krönt till drottning, och hon hade aldrig haft någon som hade visat henne hur man styrde ett land. Det hade varit meningen att hennes mor skulle ha skött allt det, men eftersom det hade varit planerat till att hända när Rin var femton år så hade det aldrig hänt, och eftersom det var sed vid hovet att kungens eller drottningens mest lojale tjänare var rådgivare så hade det aldrig funnits någon som kunnat tala om exakt som var rätt eller fel, eftersom Len visste lika lite som Rin.

Len var så försjunken i sina tankar att han inte upptäckte flickan förrän han krockade med henne.

–        Förlåt mig, sa han och hjälpte flickan, som hade ramlat, att resa sig upp.

–        Det gör inget. Det var mitt fel. Jag borde ha sett mig för, sa hon och borstade av sig dammet.

Len såg på henne. Hon log mot honom, och han kände hur hjärtat slog snabbare och magen kändes som om den var fylld med fjärilar. Han försökte att tänka bort känslorna eftersom han antagligen aldrig skulle se henne igen, men det var omöjligt.

–        Jag heter förresten Miku Hatsune, sa flickan plötsligt och sträckte fram handen.

–        Len Kagamine, sa Len och skakade den.

–        Trevligt att träffas, Len. Bor du här?

–        Tyvärr inte. Jag var bara här för att träffa kungen.

–        Så det är du som är drottning Rins sändebud? Det har inte direkt varit en hemlighet att någon från hennes hov skulle komma hit. Men jag trodde inte att det skulle vara en så snygg kille.

Len kände hur han rodnade. Miku verkade vara så avslappnad och positiv, till skillnad från vad han själv oftast var.

–        Hur visste du att jag var från hennes hov? Vad menar du med att det inte direkt har varit en hemlighet? frågade han.

–        Några tjänare hörde det från kungen, och sedan så berättade de det för alla som ville höra på, och alla som inte ville höra på också, för den delen. Om du frågar mig så är de flesta av tjänarna på slottet riktiga skvallerbyttor, sa Miku och skrattade.

–        Vilken kategori tillhör du? De som ville höra på eller de som inte ville höra på? skrattade Len.

–        De som inte ville höra på. Jag har aldrig riktigt gillat skvaller.

–        Varför inte? Jag trodde att de flesta unga damer gillade det.

Miku skrattade förläget och bytte samtalsämne.

–        Vilken ställning har du inom drottning Rins hov? frågade hon.

–        Jag är drottningens mest betrodde tjänare.

–        Det måste vara en ära.

–        Det är det.

De hade gått en bit medan de hade pratat, och nu så vände sig Miku mot Len.

–        Här måste vi skiljas åt, men jag hoppas att vi ses igen, Len Kagamine, sa hon.

–        Detsamma, Miku Hatsune.

Miku skrattade och vinkade åt Len innan hon försvann. Len log och gick iväg.

Rin satt i sitt rum och väntade otåligt på att Len skulle komma tillbaka. Hon var nästan redo att gå ut i regnet när det knackade på dörren.

–        Kom in, ropade hon.

Dörren öppnades och Len kom in. Han var blöt in på bara skinnet, men det hindrade inte Rin från att kasta sig om hans hals.

–        Ni blir blöt, mumlade Len, men han höll om henne hårt.

–        Jag bryr mig inte. Jag har längtat efter att du skulle komma tillbaka.

Len trasslade sig lös från Rins omfamning efter ett tag.

–        Hur har ni haft det? frågade han.

–        Tråkigt. Jag har saknat dig.

Len log, och Rin log och kramade om honom igen.