Legolama

Rin stod vid sitt fönster och såg ut över sitt kungarike. Bredvid henne så stod hennes trognaste tjänare, hennes tvillingbror Len.

–        Se på staden, Len. Se hur vacker den är, utbrast Rin.

–        Och alla i staden älskar och fruktar er, ers majestät.

Rin skrattade.

–        Len, hur många gånger måste jag säga det? Du behöver inte kalla mig för ”ers majestät” när vi är ensamma, sa hon.

–        Jag är er trogne tjänare och jag gör alltid som ni säger, men ni är min drottning, och det är inte mer än rätt att jag kallar er det som är passande.

Rin skrattade igen och fortsatte att se ut över det kungarike som hon styrde över.

 

Len såg stolt på Rin medan han tänkte tillbaka på hur deras liv hade sett ut.

 

–        Kolla, Len. Kolla vad jag har gjort, utbrast Rin glatt.

Tvillingarna var fem år gamla, och Rin hade precis lyckats få ihop en krans av små träpinnar. Hon räckte den till Len, som tog emot den och log stort.

–        Får jag den? frågade han.

–        Självklart.

Len såg storögt på kransen. Han lyfte huvudet för att tacka henne, och hans leende slocknade.

–        Vad är det? frågade Rin oroligt.

–        Bakom dig, var det enda som han kunde säga.

Rin hann knappt reagera förrän tvillingarnas mamma lyfte upp henne och bar iväg med henne.

–        Mamma, vart ska ni? ropade Len.

Han försökte att springa efter dem, men hans pappa stoppade honom.

–        Len! skrek Rin.

–        Rin! skrek Len.

Tvillingarna såg hjälplöst på varandra medan Rin bars bort.

Len hade tappat kransen, och nu, när hans älskade syster hade försvunnit, så plockade han upp den och höll den i ett hårt grepp.

 

Rin hade vuxit upp som en prinsessa, medan Len själv hade vuxit upp som vilken vanlig människa som helst. Men han hade inte kunnat glömma Rin, så när han hörde att det behövdes en ny tjänare på slottet så hade han genast gått dit.

 

Slottet såg så gigantiskt och respektinjagande ut att Len knappt vågade gå och knacka på.

Kommer de ens att tycka att en tolvårig pojke passar som tjänare? tänkte han.

Han var på väg att gå tillbaka hem till sin pappa och sin styvmamma, men så tänkte han på anledningen till att han var där, och han stålsatte sig och knackade på. Slottsporten öppnades och en gammal man stod där och granskade Len.

–        Vad vill du? frågade mannen.

–        Jag heter Len Kagamine. Jag hörde att ni behöver fler tjänare, svarade Len.

–        Är inte du lite väl ung för att arbeta?

–        Jag lovar, jag kan arbeta lika väl som en vuxen man. Vad behöver ni?

–        Vi behöver någon som kan betjäna prinsessan Rin, svarade den gamle mannen, och Lens hjärta tog ett skutt när hans syster nämndes.

–        Hon är ungefär i tolvårsåldern, eller hur?

–        Det stämmer.

–        Då så är hon lika gammal som mig. Jag tror säkert att hennes höghet behöver en tjänare i hennes egen ålder.

Den gamle mannen nickade och tecknade åt Len att följa efter honom. Len kunde knappt tro sin tur. Han var inne i slottet, och mannen skulle antagligen ta honom till Rin.

Den gamle mannen stannade framför en vackert snickrad dörr och knackade på.

–        Kom in, hördes en röst inifrån rummet, och Len trodde att hans hjärta skulle hoppa ut ur bröstet.

De gick in i rummet. Där, på en vacker himmelssäng med guldkantade draperier, låg Rin. Hon hade knappt förändrats alls under alla de åren som de hade varit skilda åt.

–        Vad är det? frågade hon och satte sig upp.

–        Denna unge mannen säger att han vill vara er tjänare, svarade den gamle mannen.

Rin granskade Len. Han hade på sig en mantel med huva, och eftersom det regnade ute så var huvan uppdragen.

–        Lämna oss, sa hon vänd till den gamle mannen, som gick ut.

Len drog bak huvan.

–        Minns du mig, Rin? frågade han.

Hon såg på honom med ett förvånat uttryck i ansiktet, men snart så byttes det ut mot ett leende.

–        Len! utbrast hon och kastade sig om halsen på honom.

Dagen efter så kungjorde hon för alla att hon inte letade efter en tjänare längre, men hon avslöjade inte att det var hennes bror som var hennes nya tjänare. Drottningen, tvillingarnas mamma, verkade se misstänksamt på Len, men han brydde sig inte. Det enda som han brydde sig om just då var att han fick vara nära Rin igen.

 

Len såg på sin syster där hon stod med båda händerna på fönsterbrädan. Tvillingarnas mamma hade dött bara ett halvår efter att Len hade kommit till slottet, och Rin hade blivit krönt till drottning bara några dagar efteråt. Trots sin ringa ålder så hade hon lyckats få folkets respekt.  Len misstänkte att det hade med sättet som hon styrde landet på, men han hade aldrig riktigt ägnat någon tanke åt det.

 

Rin såg på Len, som verkade vara försjunken i sina egna tankar.

–        Hur är det? frågade hon.

–        Va?

–        Du verkade så frånvarande.

–        Det är inget.

–        Kom igen nu. Säg det.

–        Jag lovar, det är inget.

Rin lade huvudet på sned.

–        Du vet att du inte kan lura mig, sa hon, och Len skrattade.

–        Jag tänkte bara på hur det var när jag började arbeta för er, sa han.

Rin log, och sedan så såg hon ut genom fönstret igen.

–        Tror du verkligen att folket älskar mig? Jag är orolig över att jag kanske styr landet på fel sätt, sa hon.

–        Ingen kan klandra dig. Jag menar, ni är ju bara fjorton år. Ingen förväntar sig att en fjortonårig drottning kan göra allt, sa Len.

Rin suckade och såg på sin bror.

–        Om folket gör revolution, skyddar du mig då? frågade hon.

–        Självklart. Ni behöver inte fråga. Ni är min drottning, och jag är er tjänare. Jag kommer att skydda er om så hela världen är emot er.

Rin log.

–        Tack, viskade hon.

Len bara log och ställde sig bredvid henne. Han lade sin hand över hennes.

–        Jag skulle aldrig låta någon skada er. Aldrig.

Rin såg på honom. Han hade inte sagt hennes namn sedan han hade börjat arbeta för henne, och han kallade henne alltid för ”ers majestät”, men trots det så visste Rin hur mycket han brydde sig om och älskade henne.

De stod så en stund, och sedan så kom en annan tjänare in i rummet. Len släppte taget om hennes hand, och Rin kände genast hur hon saknade den. Hon saknade den närhet som hon och hennes bror bara hade när de var ensamma, och även då så var det sällan.

Len pratade en stund med den andre tjänaren, och sedan så vände han sig mot Rin.

–        Jag måste uträtta ett ärende, ers majestät. Jag kommer att bli borta i några dagar, sa han.

–        Vad för ärende?

–        Vi är på god väg att få en allians med ett närliggande land. Någon från hovet måste dit och se till så att det verkligen blir en allians.

–        Kan jag följa med?

–        Jag tror inte att det är någon bra idé. Det har varit oroligt bland befolkningen här. Jag är orolig för att det kan utbryta revolution om ni följer med.

–        Hur menar du?

–        Om ni åker iväg till ett annat land så kan någon få för sig att ta allt i egna händer, och innan ni vet ordet av så är ni inte drottning längre.

Rin suckade, men hon var tvungen att hålla med sin bror. En revolution var det sista som hon ville ha.

–        Jag förstår, sa hon.

Len bugade och gick mot dörren.

–        Len?

–        Ja, ers majestät?

–        Ta hand om dig.

Len nickade och gick ut ur rummet.